Vem ska ge klubbarna mening?
Öresunds unga är utmärkta festare. You’ve read it in the papers and you’ve seen it with your eyes. Södern gillar att spela apa hela nätterna tills det enda som är kvar av oss är en hög av redbull och technorök. Tyvärr sträcker sig idéerna och ambitionen bakom stans klubbar sällan längre än att ropa ut att det är fest och kasta in så många människor det bara går.
Jag har länge efterlyst klubbar som med sitt koncept kan få en att tänka annorlunda, omvärdera sin syn på musik eller på nattliv. Klubbar vars avsändare tydligt förklarar varför jag ska prioritera deras dansgolv före en hög tidningar, ett glas mjölk och A Mountain of One på repeat. Nu har jag tänkt om. Klubbarrangörer ska inte behöva tänka. De ska tillåtas följa första bästa nyck, boka idoler som ingen har hört talas om, göra som de känner utan att ta hänsyn till eller tala om för mig som gäst varför jag ska gilla det. Det finns nämligen en helt annan yrkesgrupp som har som uppgift att definiera och placera in det klubbarrangörerna pysslar med i ett sammanhang: Nöjesmedia.
Kulturjournalistik har till uppgift att belysa relativt betydelselösa saker från ett visst perspektiv. Placera dem i ett sammanhang och därmed tillskriva dem en större mening. En grå kofta kan vara ”snygg” men om den inte sätts i relation till andra grå koftor, andra kollektioner och vilken tidsanda den skapats i blir den aldrig något mer än bara ”snygg”. Klubbar fungerar likadant. Ett dansgolv vid sidan om en bar är inte så mycket i sig själv. Så länge en klubb inte placeras in i ett större sammanhang kommer den aldrig vara något mer än din trettionde fylla det här året.
Malmös lokala nattlivsmedia är bra på att tala om när, var och vad som händer. De skriker ut klubbarnas pressreleaser högre än arrangörerna själva – det här är SÅ grymt SÅ party SÅ coolt - men undviker ständigt det som borde vara deras mest väsentliga uppgift som journalister: att förklara varför vi ska ramla omkring längs Bergsgatan ännu en helg. Varför något är bättre än något annat. Varför vi ska vara pepp, get down och göra indianen bara för att dag blivit natt.
Istället väljer man att fokusera på detaljer. Vilken klubb har det lenaste toalettpapperet? Var finns Malmös godaste is? Vems dörrvakter heter vad? Som om det var väsentlig upplysning för mig som klubbkonsument.
För tillfället räcker det inte med att påstå att viljan till reflektion och analys inom lokal nattlivsmedia är bristfällig. Den är helt obefintlig. Hurtiga tips staplas på hög tills de helt saknar betydelse. Effekten blir att vi förr eller senare, efter att ha trappat upp vår partyanda för tusende gången enligt samma uppmaningar, inser att vi inte har en aning om vad vi håller på med. Frågan är vilken funktion människorna bakom tipsen fyller då, den dagen dessa förvandlats till något betydelselöst.
Publicerat i Rodeo, april 2007.
Etiketter: Journalistik, kritik, media
Du kan lämna feedback eller pinga.