Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Utdragen disco som verklighetsflykt

Den senaste månaden har samma spellista snurrat i min ipod om och om igen. Jag har döpt den till Västkustdisco. Det knasiga är att titeln varken är representativ musikaliskt eller geografiskt för låtarna och artisterna. Det är inte särskilt mycket disco i traditionell mening och det krävs väldigt god vilja för att placera in samtliga artister på någon västkust.

Det är lite det som är bäst med den scen av nyproducerad disco som vuxit sig allt starkare de senaste åren med framförallt Norge och England som avsändare. Du kan addera lite vad du känner för och samla ihop det på en lista, klubb eller skiva märkt ”disco”. Så länge du vet vem DJ Harvey är och har en registrerad användare på skäggiga forumet djhistory.com kommer folk köpa ditt resonemang.

Min spellista inleds med Göteborgsduon Studios hela debut-LP West Coast från 2006 (förra årets bästa skiva). Den fortsätter med några rockklassiker från åttiotalet som norska producenten Todd Terje gjort till stranddisco. Danska technoproducenten Trentemøllers fantastiska dubversion av Chris Isaacs Wicked Game följs av Red Hot Chili Peppers surfballad Soul To Squeeze innan allt landar i Londonbandet A Mountain of Ones självbetitlade debut-EP (förra årets nästbästa skiva).

Precis som Studio har A Mountain of One redan skrivits upp i media trots att debuten endast finns att tillgå på vinyl vars upplaga på femhundra exemplar sålde slut på en vecka. När Studio plockade hem P3 Gulds pris som årets bästa pop i vintras bestod deras albumdiskografi av en vinyl-LP som pressats upp i några hundra exemplar. Men sen de i januari i år samlade ihop föregåendes vinylsläpp på en fin CD märkt Yearbook är den betydligt lättare att få tag på.

För några veckor sedan gjorde A Mountain of One sin första livespelning på en klubb i London. Och det vore inget konstigt med det om de inte hade gjort det på en fest där huvudakten var den israeliske technostjärnan Guy Gerber. Det är nämligen väldigt svårt att kategorisera Studio och A Mountain of One som party dansmusik. Stundtals närmar de förvisso sig Happy Mondays och Primal Screams tidiga exkursioner i balearisk dansrock. Men som oftast låter musiken som om den hade mer gemensamt med strandflummiga folkrockmiljöer och grupper som Fleetwood Mac än dekadent party.

Men låt er inte luras av hur det låter. Även om det av förklariga skäl inte pratas särskilt högt om det handlar allt egentligen bara om män med väldigt stora skivsamlingar som efter två decenniers dansmusik försöker nödlanda i långsam, utdragen, suggestiv discorock.

När Studio förra veckan inledde en miniklubbturné i Sverige gjorde de det uppbackade av A Mountain of Ones musikaliska smaklök Mo Morris bakom skivspelarna. I en intervju i brittiska Fact Magazine pratar Morris om en återgång till musikalisk eskapism och vikten av att musiken tar dig någon annanstans. Vid vilken annan tidpunkt som helst hade det känts som flummigt hippienonsens. Just nu känns det mest som den enda vettiga utvägen för att komma vidare.

Publicerat i Sydsvenskan 2007-04-10.

 10/4 2007, 21:31 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: