Identitetskris
Malmös hiphopklubbar kan inte bestämma sig för om de vill vara mainstreampop eller alternativkultur.
Det är konstigt, men ingen har tänt fyrverkerier, avfyrat champagnekorkar, bakat tårtor eller spontanhjulat längs Södra Förstadsgatan. Någon hyllningsartikel i tidningarna har jag inte heller sett. Det är helt enkelt ingen som lagt märke till att antalet större och ambitiösa hiphop- och R&B-klubbar i Malmö har fördubblats den senaste månaden.
Jo, det är faktiskt sant. I början av mars var Beatbox på Jeriko och I Love R&B på Buddha Lounge de enda större klubbarna i Malmö som tydligt inriktade sig på afroamerikansk popmusik. Idag har de fått sällskap av Lovin’-klubben Shine på Slagthuset och Moriskans Galore.
Försommaren 2007, samtidigt som en stor del av västvärldens populärkultur totalt domineras av musik med rötter inom afroamerikansk pop, finns det alltså endast fyra större klubbar i Malmö som konceptuellt inriktar sig på den musiken. Fyra. Det räcker inte ens att säga att det är anmärkningsvärt få. Det är spektakulärt få.
Nu är det inte så att afroamerikansk pop är sällsynt på Malmös dansgolv. Musiken hörs överallt. Den skvalar på radio och på nattöppna livs och kebabställen. Och det är lite det som är problemet. Absolut inte för mig men för de klubbveteraner som började sprida hiphop för mer än ett och ett halvt decennium sen. När hiphop fortfarande var alternativkultur.
Närmast varje gång jag pratar med någon av Malmös OGs på urbanscenen och de ska förklara för mig vad de musikaliskt vill göra med sin klubb förvirrar de mig fullständigt.
Ett samtal brukar börja med att de berättar att de ska göra en hiphop/R&B-klubb, nästan alltid följt med bisatsen ”det kommer vara något helt nytt. En helt unik känsla”. Innan jag hinner fråga exakt vad som är unikt spottar de alltid ur sig ”ja, ingen sån där kommersiell skit utan kvalité rakt igenom”. Jag har ännu inte fattat vad de menar.
Hur gör man en klubb inom den mest kommersiella populärmusikgenren utan att spela kommersiell musik? Och vad är kommersiell musik i de här sammanhangen? Rick Ross och Lil’ Jon som sålt hundratusentals skivor i USA men i Sverige endast ett hundratal – är de kommersiell skit? The Roots, Erykah Badu, och Common – alla artister som häckat på en topptioplacering på Billbaordlistan – vad klassas de som?
Malmös hiphopklubbar har uppenbara problem att förhålla sig till om de vill vara mainstreampop eller alternativkultur.
Klubbarnas avsändare är gamla nog för att vara obekväma med att spela samma musik som Svenssondiscoteken och kommersradion. Samtidigt har de varit igång tillräckligt länge för att ha investerat i en högst traditionell hiphopsmak. Nymodigheter som crunk, hyphy, reggaeton, Baltimore club, baile funk och i de här sammanhangen uråldriga subgenrer som dancehall intresserar dem inte nämnvärt. De föredrar sin hiphop och R&b obefruktad och ren från smutsiga influenser.
Problemet är att ingen fyller en klubb med att spela alternativ hiphop idag. Ska det bli något dansgolv måste de kompromissa. Frågan är med vadå. Lösningen brukar vara att damma av klassiker som stått i samma skivback sedan 1997. Jag påstår inte att det är dålig musik men tro mig, jag känner igen en alvarlig identitetskris när jag ser den.
Publicerat i Rodeo, maj 2007.
Etiketter: Common, Erykah Badu, Hiphop, Lil' Jon, R&B, Rick Ross, The Roots
Du kan lämna feedback eller pinga.