Hitskonnässörer
Mindre hetslyssnande och fler lokala hits är vad som väntar oss när ett oändligt utbud gör att vi alla kommer att konsumera Jamaicanskt.
Ju äldre jag blir inser jag mer och mer att svaren på livets stora gåtor finns på Jamaicanska singlar. Det spelar ingen roll om man söker efter discoekon, basinsmetad dans, kärlek eller nya konsumentbeteenden. Spåren leder oftast till Västindien.
En av den senaste tidens mest ventilerade teorier om populärkulturell konsumtion är Wire-redaktören Chris Andersons idé om The Long Tail. Vad som började med en artikel för tre år sen blev förra året en bok. I början av maj släpptes den i en svensk översättning.
Vid det här laget borde de flesta av er med andra ord vara rätt trötta på den. Om någon av er missat den kan man kort beskriva att The Long Tail handlar om hur Internet och nya distributionsmöjligheter förändrat de ekonomiska villkoren för medieproducenter. I framtiden kommer inte den största förtjänsten hos företagen ligga på några få miljonsäljande böcker, filmer eller skivor utan på miljoner olika titlar som säljer i betydligt mer begränsade upplagor till mer nischade målgrupper. Grafen som beskriver sammanhanget ser ut som en halv skateboardramp där ”svansen” motsvarar rampens botten och de många snålsäljande titlarna.
Den hade lika gärna kunnat handla om hur den jamaicanska singelmarknaden – och stora delar av den övriga dansmusikvärlden – fungerat sen 1985.
Ända sen den Jamaicanska musikindustrin digitaliserades i mitten av åttiotalet har både stora etablerade artister och färskningar spridit musik av varierande kvalitet på ett kollosalt antal skivsläpp. Sizzla Kalonji, 31 år, och en av tjugohundratalets största reggaeartister har exempelvis gett ut över 40 album. En sökning på tyska Soundquake, Europas ledande reggaedistributör, ger träff på fler än 250 Sizzla-singlar.
Enkel matematik säger att förtjänsten per inspelning knappast är skyhög samt att det är få album och singlar som når ut till den stora massan. Men precis som inom den övriga dansmusikindustrin finns det ändå ekonomi i det då man inte behöver slösa resurser på att nå allt och alla utan relativt lätt och billigt kan vända sig direkt till dem som är intresserade.
Enligt Chris Anderson teori leder ett oändligt utbud till mängder av små nischade marknader med sin egen agenda och egna interna kioskvältare och topplistor. ”Hitlåtarna” blir fler till antalet men når sällan utanför det hörn av populärkulturen man väljer att vistas i för stunden.
Långt innan webbutiker, fildelarnätverk och MP3-bloggar fick oss att proppa igen hårddisken med musik visade Jamaica att ett gigantiskt utbud inte leder till konsumtionshets utan ett mer avslappnat och tålmodigt framvaskande av dansgolvshits.
Det är ingen idé att dampigt rusa gatlopp mellan de hetaste nya släppen när det ändå inte går att få en heltäckande överblick. Tidsperspektivet blir mer utdraget. När en låt verkligen hörs och spelas ute – när den känns rätt – blir betydligt mer intressant än när den i själva verket släpptes.
För några av er kommer det förstås att låta som en chock, men det nya är inte per automatik alltid det som känns mest fresh för stunden.
Publicerad i Rodeo, juni 2007.
Etiketter: Chris Anderson, Reggae, Rodeo, Sizzla
Du kan lämna feedback eller pinga.