Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Gycklarnas afton

Skratten fastnar i halsen när Kanye West bestämmer sig för att omfamna fransk rock’n’roll-electro i mönstrad luva.

Östra sidan Bergsgatan i början av juni: Nöjesguidenfest på Moriskan. Ett par vita Raybanbrillor från Atlanta som kallar sig DJ Klever levererar ett pricksäkert godisregn av Justices We Are Your Friends, glowstick-hiphop och smatterband av danshits från 90-talet.

Västra sidan Bergsgatan: Skånes Ljudpark på Inkonst. En nostalgisk funkduo från Kanada charmar en publik innehållandes allt från poptjejer till Slitzkillar med idrottsfrisyrer. Chromeo avlöses av Sveriges mest folkkära artist Timbuktu som direkt börjar slunga ut uppdaterade danshits från nittiotalet, glowstick-hiphop och annat som överhuvudtaget aldrig kommit i närheten av de aktuella topplistor som han själv brukar hänga på.  

Östra sidan längre norrut, kvällen innan: En PR-man från Stockholm (Jesper Kling) som tillfälligt lämnat mediabarerna kring Stureplan blickar ut över ett annat av Möllans dansgolv.

– Fan, vad sjukt hippa alla har blivit i Malmö om man jämför med hur det såg ut för några år sen.

 – Har de? svarar jag.

 Jag låter blicken svepa över rummet i ett försök att finna något som avviker från det normala. I ett hörn festar Johan Karlberg från uppskrivna franskbrittsvenska ghetto-pop-duon Radioclit. I ett annat dansar en tjej med ansiktet inkrupet i en uppfälld hood tillsammans med en snubbe med glasögon gjorda av självlysande ravestavar runt halsen. PR-mannen kanske har rätt?

De som velat dansa till topplistehits som inte spökats ut i färgglada leggings från American Apparel och tvingats springa remixgatlopp genom Baltimore har verkligen fått anstränga sig våren 2007. I Malmö mer än i alla andra svenska städer.

Gycklarna som några av oss lite hånfullt skrattade åt tidigare är inte längre enbart ett festligt inslag. De har förökat sig och spridit sig långt utanför franska MP3-bloggar och The Rumbles dansgolv. De har vänner överallt. Grabbarna på Café är nere med Simian Mobile Disco och Kitsuné. Elle skriver om nu-rave och rockhaket Debasers klubb Drama är mer färgglad än en påse vingummi.

Men när Kanye West på Stronger – den första singeln från hans nya album – rappar över en Daft Punk-produktion fastnar hånskratten i halsen. Innan Kanyes mixtape Can’t Tell Me Nothing är slut har DJn Plain Pat hunnit med att avverka såväl Peter, Bjorn & Johns indievisselanthem Young Folks som en Kanye-duett med hippa Chicagorapparen Kid Sister.

Det känns som att alla vi som i början försökte vifta bort de självrepeterande färgglada popresterna får förbereda oss på att nästa Inmissionsäsong kommer ha fler dansare i clownlika huvor än dansare i luddiga luvtröjor som luktar gräs.  De självlysande danskidsen har blivit en sorts nödraket att förgylla de dunklaste festmörker med.

När man ser klubbarrangörer skåda ut över ett regnbågsfärgat dansgolv på väg att explodera tror man först att det är av förväntan deras ögon glittrar av. Sen inser man att det bara är ungdomarnas neonstickor som reflekterar sig. Till och med i Kanyes ögon.

Publicerad i Rodeo juli 2007.

 1/7 2007, 18:37 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: