Ett klassiskt stycke svensk skräp-tv-historia är avsnittet av kanal 5-serien Emmas Värld där Emma Andersson åker till Jamaica med Daniel ”Papa Dee” Wahlgren. Att Robinson-Emma är mer intresserad av att veta vilka Papa Dee ligger med än att hälsa på reggaelegenden Junior Murvin är förstås ingen överraskning. Eller att hon fnissande droppar naivt korkade oneliners på löpande band. Överraskande är däremot programledningens val att inte låta klippa bort dem. Tyckte jag då. Nu börjar jag förstå att det är jag som varit naiv.

Det vore väldigt enkelt att skriva något dräpande elakt om Emma Andersson. Just därför tänker jag låta bli. När hon i en bumpig bilfärd irriterat frågar sig varför u-landet Jamaica inte bara bygger nya vägar när de gamla är dåliga representerar hon inte någon korkad bimbo utan en stor del av svenska folket. Deras bild av Jamaica är en paradisö med paraplydrinkar, bad i vattenfall, Bob Marley och sommartrevlig reggae.

I början av juni lät SvD två andra representanter för svensk skräpkultur – Nic Schröder och Jonas ”Basshunter” Altberg – recensera sommarens potentiella radioplågor. Precis som rikspajasen Markoolio är Jonas Altberg övertygad om att reggae hör sommaren till.

– Jag har rätt bra koll på reggae. Min senaste favorit är från 2005, Blue Lagoons Break My Stride, annars gillar jag bara gamla grejer. Inner Circle, Robin Cook, 90-tal.

Elitisten i mig vill förstås bara hånskratta honom rakt i ansiktet. Att gå i ed för att aldrig beblanda sig med hans dumstrutiga Absolut Reggae-bild av en av världens främsta musikskatter vore lätt som en plätt. Men musiksamariten i mig säger tvärt om. Det är knappast Basshunters fel att han och många andra associerar reggae med charter-umba-bumba i baktakt. Det är den svenska musikjournalistkårens fel.

Hur ska allmänheten kunna få en nyanserad bild av jamaicansk musik när vi journalister, mer än 30 år efter att musiken på allvar började spridas utanför Jamaica, fortfarande behandlar den som ett exotiskt inslag i en sorts utopisk blågul musikflora?

Hur kan man bo i Sverige och syssla med reggae? Frågan surrar ständigt mellan raderna så fort jamaicansk musik kommer på tal i svensk press på ett vis som vore fullständigt otänkbart om det gällde rock, punk, country eller någon annan musikgenre vi importerat.

Den mest upphaussade nykomlingen på Jamaicascenen den senaste tiden är Mavado. Hans debutalbum Gangsta For Life – The Symphony of David Brooks som släpps nästa vecka har föregåtts av en handfull singlar som blivit stora favoriter på dansgolven men även resulterat i att debatten om våldsromantisering inom dancehallgenren åter blossat upp.

Det intressanta med Mavado är inte att han representerar den del av Jamaica som svennepöblen vill blunda för. En misär svår att romantisera för att den till skillnad från hiphoppens gangsterklichéer enbart väcker obehag. Det intressanta är att han vunnit den hårda machopublikens hjärtan med samma metod som Basshunter, Markoolio och Nic Schröder: catchy sjunga-med-refränger ingen kan värja sig för.

Publicerat i Sydsvenskan 2007-07-07.

 7/7 2007, 20:26 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: Basshunter, Dancehall, Emma Andersson, Jamaica, Junior Murvin, Markoolio, Mavado, Nic Schröder, Papa Dee
Du kan lämna feedback eller pinga.