Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Släpp kuken

Klubbar med en exkluderande attityd och tilltal är dömda att gå under i den hårda konkurrensen.

I början av sommaren satt jag på en innergård i närheten av Rådhusplatsen i Köpenhamn och snackade med Thomas Dalvang Fleurquin. Thomas är en halvgalen danskfransos samt den främsta kraften bakom klubbfestivalen CPH Distortion och produktionsbolaget Human Productions.

Han var trevlig och intressant att prata med, men efter att ha skrivit något i Sydsvenskan om att festivalen ”i nio år dragit stubintråd mellan det mesta och det bästa i Köpenhamns klubbliv” tänkte jag inte mycket mer på Thomas Dalvang Fleurquins gråhåriga kalufs den här sommaren. Tills för några dagar sen.

I augustinumret av brittiska i-D gick det att läsa om New Yorks A-Ron The Don och hans klädmärke aNYthing. Varumärke är kanske ett bättre ordval. aNYthing gör inte bara kläder. A-ron ser till att vänner och bekanta som partydiscoduon Rub’n’Tug och phillygruppen Plastic Little får ge ut skivor (ni missade förstås inte deras singel Crambodia med Ghostface, Spank Rock och Amanda Blank?). Han fixar klubbar för det kreativa down towns allt och alla. Härnäst ska han kasta sig in i TV-mediet. På det viset är aNYthing knappast unikt och det intressanta är egentligen inte det A-Ron gör utan det han säger i artikeln.

 ”Exkludera inte, inkludera”. ”Sluta vara bitter, gör något bättre istället”.

 Visst, först framstår mycket av hans snack om att förena och omfamna som lite väl slackernaivt. Men den som ser sig omkring och fokuserar på de avsändare som de senaste åren cashat in störst framgångar inom den alternativa populärkulturen och dansmusiken blir det tydligt att han har en poäng.

Diplo och Hollertronix, tyska technoetablissemang som Get Physical, Bpitch och Kompakt, Pedro Winter och Daft Punks arvingar på Ed Banger records i Paris. Även om de gemensamma nämnarna musikaliskt är få förenas de alla i en entusiastisk, nyfiken pionjäranda som inbjuder till en delaktighet. Det är framförallt det som skiljer dem från tidigare grupperingar inom dansmusiken.

Köpenhamn känns likadant för tillfället. Hela sommaren har Thomas Dalvang Fleurquin och hans klubbkollegor tagit fasta på ovanstående och bjudit in till fest under gemensam partyflagg. Knappt en vecka har passerat utan att vi kunnat läsa om DJs och andra aktörer och avsändare i stans nattliv som gått ihop och ordnat festivalkalas. 

Det fåniga är att förutsättningarna för allmän storfest är betydligt bättre i Malmö än i Köpenhamn. Med tanke på koncentrationen av människor och klubbar kring Bergsgatan och Folkets Park borde det inte vara särskilt svårt att bjuda in till kalas.  Men tyvärr verkar det inte finnas något intresse alls hos de klubbar och etablissemang som häckar i området. När Möllevångsfestivalen brakade av med gatufester, utomhuskonserter, hippiekvarter och gud vet vad var endast den nattöppna lunchrestaurangen Bodoni representerat.

Nej, på vår sida av sundet verkar klubbgardet hellre kriga sig ur konkurrensen än förenas. Istället för öppet inbjuda till medverkan till något positivt används ofta någon sorts antipepp som bygger på att samla alla som inte gillar det någon annan erbjuder.

De vimlar av ängsliga tuppar i trettioårsåldern som hellre mäter kuken och pissar vallgravar kring sitt eget lilla revir än gör något för någon annan. Vad de vill uppnå vet jag inte, men jag vet att det inte kommer att hålla i längden.

Ingen klubbidé eller koncept är så starkt att det har råd att stänga ute någon. 

Publicerat i Rodeo, oktober 2007.

 1/10 2007, 10:43 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: