Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Mångfald my ass

Nattlivsmöllan är mer segregerat än någonsin. Jonas Grönlund undrar om det är Sverigedemokraterna som diktat ihop klubbkalendariet.

Måndagskväll på Möllan. På uteserveringarna längs Ängelholmsgatan är vi några tappra entusiaster som försöker krama de sista timmarna ur sommaren. När jag skriver det här har det gått drygt en vecka sen jag nåddes av beskedet att torsdagsklubben Original Bangarang efter två år lämnar Volym och ett kapitel i Malmös klubbhistoria har avslutats.

Original Bangarangs kvällar var på många sätt allt det som resten av klubbmöllan inte var. De körde varje vecka och var den enda vardagsklubben som funkade bra. Genom att husera på folkliga Volym mitt i Möllevångens vimmel hade de också möjlighet att presentera musik som annars lätt hamnar i periferin – i deras fall dancehall och reggae – på ett lättillgängligt sätt. Det var alltid gratis, för den som ville delta i festen var det bara att öppna dörren och mötas av en vägg av fukt och svett.

Framförallt var Original Bangarang och Safari Sounds torsdagar på Volym den enda klubb på Möllan som lockade ett klientel som kan benämnas som blandat, etniskt, socialt och musikaliskt.

Möllan målas ofta ut som en mångkulturell smältdegel. Ett möte mellan en lyckad svensk integrationspolitik, kreativa postaktivister och influenser från världens alla hörn – perfekt för exotiska inslag i härliga mat- och reseprogram på SVT. Klubblivet, och i förlängningen de sociala relationerna, på Möllan är mer segregerade än någonsin.

Den som besöker några av de mest etablerade nattklubbarna i området, Inkonst, Debaser, Jeriko och KB kommer ha svårt att hitta gäster som inte kan klassas som stereotypt svenska. Stundtals känns det som om Sverigedemokraterna har dikterat agendan. Klubbutbudet på rockdrakar som Debaser och KB riktar sig så strikt till en viss målgrupp att de lika gärna kunde smälla upp en lapp i dörren med texten ”Whites Only”. Det skulle inte märkas någon skillnad i klientelet ändå.

Tyvärr är det inte mycket bättre på Inkonst och Jeriko (där jag själv driver en klubb) Visst spelas det musik med rötter inom exempelvis afroamerikansk eller latinamerikansk dansmusik, gärna med ett spännande ”ghetto” prefix. Men det görs alltid med samma gamla vanliga akademiska medelklass i åtanke.

Idag är nio av tio klubbarrangörer på Möllan svennar som vill bjuda andra svennar på fest. Sen kan de morgonen efter sitta hemma och saxa mellan blogglänkarna på Dyngan.se och sin facebook för att uppdatera sig om vem som var på vilket ställe eller var det var ”konstigt folk”. Det vill säga andra människor än dem som de har pluggat med i Lund eller träffat på Nöjesguidens senaste smygläsning.

När det blåste som hårdast kring svartklubben Inmission var det aldrig någon som lyfte fram klubben som mötesplats. Genom sina öppettider var Inmission en av få klubbar i området som faktiskt bidrog till att människor som aldrig annars skulle ha träffat varandra dansade på samma dansgolv. Mossiga ravare drack smuggelöl med popkids, en och annan gangster dansade bredvid bratrester från Lilla torg medan internationella superstar-DJs storögt noddade vid bardisken tillsammans med ett gäng förortsungdomar. 

Vi har lätt för att romantisera oförutsägbara möten mellan kulturella och etniska grupperingar. Punkens clash med reggae i London och hiphop i New York, Detroitstechnons förälskelse i europeisk synt och homosexuell disco etcetera. Historiskt sett har den bästa och mest intressanta musiken alltid skapats i kreativa krockar mellan olika kulturer på väg framåt. Men vad gör vi för att något liknande ska kunna ske idag?

 Ge mig fler sammandrabbningar.

Publicerat i Rodeo, november 2007. 

 1/11 2007, 10:52 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: