Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Reggaesinglarnas tid är förbi

I de fanatiska tradjazzfansens öron sjunger Louis Armstrong alltid bättre på gamla stenkakor. På samma sätt skulle de snabbt skapade piratremixar som dagligen dunkas ut på mp3-bloggar världen över förmodligen låta väldigt annorlunda om de vandrat den långsamma vägen till konsumenten som traditionella skivsläpp brukar göra.

Varje generation har sitt eget soundtrack och varje era i musikhistorien har ett dominerande musikformat som i efterhand gärna dekoreras med ett romantiskt skimmer. Ända sedan 1960-talet har vinylsinglar varit det dominerande musikformatet på Jamaica. Men de senaste åren har produktionen minskat kraftigt. I en artikel i brittiska Guardian förra veckan berättar Dave Stelfox om att den jamaicanska publiken vänt singlarna ryggen till förmån för betydligt billigare format, piratbrända cd-samlingar från populära musik- och dj-kollektiv och illegal nedladdning.

De enda som fortfarande köper sjutumssinglar är ironiskt nog skivsamlande amerikaner och européer likt mig själv som genom vår konsumtion inbillar oss att vi behåller någon sorts kontakt med musikens kulturella ursprung och rötter.

Att förlegade musikformat bytts ut är inget unikt för jamaicansk musik. Skillnaden är att övergången och de problem som kan tänkas uppstå även i andra genrer blir så mycket tydligare.

Ända sedan det började släppas skivor på Jamaica har musikindustrin helt styrts av producenter. Till skillnad från andra delar av musikvärlden har den jamaicanska producenten i många fall även varit projektledare, låtskrivare, skivbolag, musikproducent och riskkapitalist. De har varit ett storbolags hela lönelista i en och samma person. Artisterna har hyrts in per inspelning och betalas en engångssumma istället för att få royalties från skivförsäljningen. Överenskommelsen har varit att producenterna tjänar pengar på skivförsäljningen och artisterna på liveframträdanden och dubplates, specialbeställda hyllningsinspelningar till olika dj:s och skivspelarkollektiv världen över som blivit en industri i sig.

För artisterna har den dimpande skivförsäljningen alltså inte haft någon större betydelse. Men många producenter och låtskrivare – de som i alla år sett till att det kontinuerligt flödat ut musik och singlar i floder från ön – har tvingats se sina inkomstmöjligheter försvinna.

Det här är en del av fildelningsproblematiken som sällan diskuteras. På västvärldens topplistor kan producentstjärnor och låtskrivare som svenska Bloodshy & Avant exempelvis fortfarande leva gott på att förse popstjärnor som Britney Spears med potentiella hits. Men kommer de att kunna göra det i framtiden på en marknad där ingen konsument vill betala för musik?

Sedan 90-talet har mängder av stora producentnamn inom hiphoppen tagit steget upp ur studiomörkret för att satsa på en artistkarriär. Sean ”P Diddy” Combs, Timbaland, Pharrell Williams och nu senast The-Dream, mannen bakom bland annat Rihannas radiohit Umbrella, är bara några. Frågan är om det enbart beror på ett bekräftelsebehov eller om de tidigt insåg att studiomullvadarnas dagar är lika lätträknande som repiga jamaicanska singlar.

Publicerad i Sydsvenskan 2008-01-25. Återpublicerad med tillåtelse av Sydsvenskan.

 25/1 2008, 10:14 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: