Det finns frågor som vi musikjournalister ständigt återkommer till. Vilka är dagens modernister? När ska rapparen Promoe klippa sig? Är rocken död? Och var det verkligen Andres Lokko som låg bakom de där mystiska whitelabel-tolvorna med tidlös Detroithouse som började dyka upp i strikt begränsade upplagor kring millenniumskiftet?

En fråga vi aldrig tycks finna något svar på är varför hiphop inte fått det massiva genomslag i England som genren fick i USA. Införstått: Varför gör de så kass hiphop i England trots att de både har språket och en massa gemensamma musikaliska referenser gratis?

Vissa frågor mår bäst av att förbli obesvarade. Men svaret på den sistnämnda är rätt enkelt. Britterna har aldrig haft något behov av hiphop på samma sätt som USA. 

När afroamerikanska och latinamerikanska jänkare började importera jamaicansk soundsystemkultur och kalla det för hiphop hade brittiska västindier redan kånkat högtalare och blandat lager med röka i över ett decennium. Så när den amerikanska hiphopen nådde Europa i början av 80-talet hade det urbana England redan ett eget soundtrack: reggae.

Vad skulle de med hiphop till?

I konvolutet till den nyligen utgivna samlingsskivan An England Story – From Dancehall to Grime: 25 Years of the MC In The UK 1982–2008 sammanfattar Londonetiketten Soul Jazz på ett utmärkt sätt utvecklingen från reggae till moderna genrer som grime och brittisk garage i England.

Med utgångspunkt i att brittiska MCs var pionjärer istället för kopior (den snabbpratade rapstil som för många blivit synonymt med dancehall och adopterats av superstjärnor som Busta Rhymes har exempelvis rötter i England) vänder de på perspektiven och ger en möjlig förklaring till varför brittisk hiphop har blivit så styvmoderligt behandlad genom åren.

Orsaken är att de flesta felaktigt placerat musiken i ett hiphop-sammanhang medan artisterna själva i många fall har sett det de gör som en utveckling av den jamaicanska musik som de själva växte upp med.

Ända sedan brittiska mods och skinheads började dansa till ska och rocksteady har reggae varit den gemensamma nämnaren för all urban popmusik i England. Oavsett om det rört sig om The Clashs och Don Letts öppensinnade tolkning av punk, jungle eller den inhemska garage- och househybrid som råkar vara på tapeten för stunden har en reggaebas spökat i bakgrunden.

Den senaste brittiska basflugan som toppat listorna kallas kort och gott för bassline eller niche, efter den klubb i Sheffield där genren sägs ha sitt ursprung. Klubben stängdes av polisen för över två år sedan men musiken har fortsatt att spridas till resten av England och vidare till våra hemtrakter.

Är mixen av upphackade R&B-vokaler, subbasgångar och houserytmer i 140 som bland annat kunde höras på T2:s hitsingel Heartbroken i höstas revolutionerande? Knappast. Men det är en påminnelse om att mullrande bas och sockersöta vokaler är en vinnande kombination som alltid får oss att le som fånar och känna oss lite tuffare på dansgolvet än vad vi egentligen är.

Det är som bekant det bästa betyg popmusik kan få. Speciellt om den kommer från England.

Publicerat i Sydsvenskan 2008-04-10.