Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Vårens bästa pop dunkar i housetakt

Nu ska jag göra något man inte får. Jag ska skriva om en skiva som varken går att hitta på Folk & Rock eller Skivesset i Malmö. Faktum är att den inte går att hitta i någon skivaffär i hela världen förrän om en månad. Men för de 1.4 miljoner svenskar som regelbundet ägnar sig åt fildelning har vårens viktigaste skivsläpp, debutalbumet från New York-bandet Hercules And Love Affair, redan funnits tillgänglig i flera veckor.

Om någon lydigt vill vänta med att lyssna på albumet ska inte jag hindra men att inte uppmärksamma er läsare om skivan redan nu vore att missköta mitt uppdrag som musikjournalist. Hercules And Love Affairs självbetitlade debut är nämligen en av 2000-talets hittills främsta skivor. Det är förstås ett mindre nederlag för mig att erkänna men för en gångs skull har den popkanon som brukar stämma upp i sådana här sammanhang helt rätt.

Hercules And Love Affair är det överlägset bästa album som gjorts med den uppskrivna New York-baserade rockdiscoetiketten DFA som avsändare. Bolaget drivs av LCD Soundsystems James Murphy och producenten Tim Goldsworthy. Sedan inledningen av 2000-talet har de med varierande resultat uppdaterat 80-talets sammandrabbningar mellan rock och dansmusik i staden.

Hjärnan bakom Hercules And Love Affair heter Andrew Butler. Som så många andra DFA-män är Butler en DJ i 30-årsåldern som tillbringat alldeles för många dagar och nätter med att jaga och dansa till svåråtkomliga disco- och houseskivor.

Tillsammans med karismatiska sångaren Antony Hegarty från indiegruppen Antony & the Johnsons och lite arty partyvänner bjuder Butler med oss till ljusskygga gayhak i 80-talets New York och Chicago. Klubbar där det föregående årtiondets mest upplyftande disco dopats med hårda trummaskinsrytmer, ylande acid-slingor och hela kostcirklar av uppåttjack.

Renässansen för gammal skitig house har pågått i några år nu men om man tidigare fokuserade på de råa, naket naiva produktionerna spolar Hercules And Love Affair fram bandet ett par år för att omfamna den uppenbara poppotential som fanns i många tidiga househits.

De första som verkligen fattade att house var enastående pop var engelsmännen. Under några ecstacyrusiga år i slutet av 80-talet såg de till att ett pärlband av klassiska Chicaohouselåtar pumpade i toppen av försäljningslistorna vilket bland annat fick Pet Shop Boys att spela in en cover av Sterling Voids politiska anthem It’s Alright 1989.

Våren 2008 dunkar den mest oemotståndliga popmusiken åter i fyrafjärdedelstakt.

För oss som inte kan få nog av homosexuell dansmusikhistoria och sorgsna kärleksballader över melankoliska housebeats är det naturligtvis bara att ställa sig upp och göra vågen.

Om någon för två år sedan hade talat om för mig att vi inom ett par år åter skulle dansa till housefalsetter hade jag inte trott på dem. Nu är det bara att lyfta på hatten och hälsa den vokala housen, om än framförd av en queer popsångare istället för wailande afroamerikanka gospelpastorer, välkommen tillbaka.

Som obotlig discodåre och houseromantiker är det naturligtvis svårt att hävda något annat än att nostalgi aldrig låtit modernare än så här.

Tidigare publicerat i Sydsvenskan 2008-04-28.

 28/4 2008, 14:44 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: