Det var en ganska ordinär lördagsförmiddag när jag och en DJ-kollega från Göteborg möttes upp i en skivaffär på Gamla väster i Malmö. Lagom mör efter en lagom straight utgångsfredag från min sida bläddrade vi meditativt i back efter back av mer och mindre bortglömd vinyl.

Samtidigt som några av Santana och Bruce Springsteens mest säljande plattor fladdrade förbi fylldes butiken sakta upp av fler människor. Ganska snart hade samtliga discospillror från gårdagens DJ-bås slutit upp i den lilla trånga butiken.

Stämningen var glad och vänskaplig. Flanellskjortor och amerikanska finullströjor från Ralph Lauren och Patrik Ervell. Tips och utbyte av historier och anekdoter. Allt var så där ”härligt” avslappnat och ryggdunkande som det bara blir när livsnjutande män, upprymda av sin egen förträfflighet och smak, umgås med likasinnade. Det enda som skilde oss från Leif GW, Jan Guillou och de andra Grabbarna på Fagerhult var förstås etiketterna i nacken på tröjorna, matchvikten och att vi jagade flummig dansant rock istället för vildsvin och tjäder.

Någon genusvetare har säkert något dräpande träffsäkert att säga om sådana här tillställningar i allmänhet (med närmare eftertanke behövs det nog ingen genusvetare för att göra det).  Men jag måste erkänna att det var lite småtrevligt att åter stå på alla fyra i dammet och slita sönder nagelbanden mot 157 exemplar av George Mcraes debutskiva för att finna den där en enda skiva som man inte visste att man bara måste ha i skivhyllan hemma.

I takt med att denna vuxit sig till en hel vägg samtidigt som hårddisken korkats igen med betydligt mer utrymmessnål musik har jag haft allt svårare att finna motivation till att ligga i framåtstupa-sidoläge i källare fyllda av vinyl. Nu blev det en välbehövd påminnelse om att den mest intressanta musiken aldrig kommer att uppenbara sig rakt framför näsan på dig utan under stenar du inte haft en tanke på att lyfta på från början.

Skivsamlande discomän i yngre medelåldern är inte de enda som de senaste tiden letat sig utanför sin egen genre för att komma framåt. Inom urban amerikansk popmusik har allt fler producenter börjat dekorera kommande ringsingalshits med skräpmatsrester från europeisk 90-talspop.

I senaste numret av amerikanska The Fader porträtteras det unga dancehallstjärnskottet Ricky Blaze från Brooklyn. Tidigare är han främst känd för att ha producerat jamaicanska dansaren Ding Dongs enorma klubbhit Badman Forward, Badman Pull Up. Nu är han på väg att få en lika stor hit själv med Cut Dem Off.

Rubriken till artikeln är Trancehall vilket är en ganska träffsäker beskrivning av hur Cut Dem Off låter. Ricky Blaze föredrar hellre att kalla sin musik för ”reggae techno pop” vilket förstås bara är ett sätt att utmärka sig bland andra dancehall och socaproducenter som bestämt sig för att östeuropeiska E-Type-synthar är det nya svarta.

Trots att Cut Dem Off ännu inte är utgiven officiellt finns det redan mängder av egenproducerade videoklipp med hundratusentals visningar på Youtube där folk går bananas till låten.

I nedladdnings tider som dessa är det förstås den mest pålitliga definitionen av en hit.

 Publicerat i Sydsvenskan 2008-04-30

 30/4 2008, 15:11 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: Bruce Springsteen, Ding Dong, Patrik Ervell, Ralph Lauren, Ricky Blaze, Santana
Du kan lämna feedback eller pinga.