Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

När kompassnålen bara vill peka framåt

Chris Blackwell hade en dröm. Han ville förena Karibiens tjockaste rytmer och basgångar med västvärldens mest framåtblickande pop. Tio år tidigare hade han genom sin etikett Island Records presenterat världen för en då relativt okänd Jamaicansk sångare som hette Bob Marley. Nu hade 70-tal blivit 80-tal och Blackwell investerat pengarna från skivbolagets framgångar i en nybyggd studio på Bahamas i Västindien av alla ställen.

Ungefär samtidigt hade de tidigare motpolerna punk och disco möts i en postmodern gryta som inte hade en susning om vad den ville eller åt vilket håll den skulle röra sig musikaliskt. Det enda som var klart var att allt måste framåt – bort från det förgångna, vidare till något nytt och outforskat.

Compass Point Studios byggdes redan 1977. Men det var först några år senare när Chris Blackwell satte samman ett allstar-team av jamaicanska och europeiska studiomusiker och tvingade dem att spela elektronisk punkdisco som det verkligen började hända spännande saker.

Med hundratals, kanske tusentals, inspelningar tillsammans med Jamaicas största sångare hade Sly & Robbie – trummisen Sly Dunbar och basisten Robbie Shakespeare – under 70-talet etablerat sig som en av södra halvklotets svängigaste och mest pålitliga rytmmotorer. Nu utgjorde de ryggraden i den brokiga skara musiker som Chris Blackwell förenade i Compass Point Studios.

Med ett sound lika unikt som Abbey Road på 60-talet eller Max Martin och Denniz Pops välpolerade popexporter från Cheiron-studion på 90-talet kom Compass Point under de kommande sex åren att etablera sig som en av de hetaste musikaliska mötesplatserna i världen.

Bara en titt på namnen som figurerar på utmärkta samlingen Funky Nassau – The Compass Point Story 1980-1986 från tidigare i våras lär få samtliga som är intresserade av dansmusik och populärkultur från 80-talet att gå i taket.

Ian Dury & The Blockheads, David Byrne och Talking Heads. Dj:ar som Larry Levan – av många kallad världens genom tiderna bästa dj – och François Kevorkian. Galenpannorna i färgglada popkonstellationen Tom Tom Club. Discodivan och bondbruden Grace Jones samt diverse annat löst folk från New Yorks hippaste klubbar och gallerier – alla möttes de i Compass Point.

Bolaget var så hett att en svensk rocksångare som heter Mikael Rickfors skickade en av sina bästa inspelningar – discosingeln Turn to Me till Bahamas för en makeover.

Musikhistoriskt exemplifierade Compass Point bättre än något annat krocken mellan punkens uppkäftighet, discons hedonism och hiphopens nyfikenhet. Allt det som band samman den bästa popmusikens under 80-talets första halva.

Drygt 20 år senare visar de musikaliska sammandrabbningarna på Bahamas framförallt att det sällan är likasinnade människor i samförstånd som driver utvecklingen framåt utan oliktänkare förenade i en benhård vilja att göra upp med det förgångna.

Publicerat i Sydsvenskan 2008-05-15.

 15/5 2008, 8:00 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: