Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Cumbia sprider sig

Det måste ha varit mer än tio år sedan. Falu Folkmusikfestival hade ännu inte gått i graven och mitt i myllret hade några tokstollar från en skivaffär i Stockholm som hette Multi Kulti förvandlat en Folkvagnsbuss till ett mobilt soundsystem. Nu stod de och pumpade militant dubreggae med Prince Far I och en massa oidentifierbar världsmusik så att rutorna skallrade.

Varje dag stod jag och fingrade på skivorna i deras lilla marknadsstånd. Ett par återutgivningar från Simple Red-sångaren Mick Hucknalls reggaeetikett Blood & Fire. Lee Perrys Roast Fish Collie Weed & Corn Bread. Det dröjde inte länge innan månadens skivbudget var spräckt.

Självklart var det då jag hörde den. Den där låten som får musiktokiga att rusa fram till DJ-bås och expediter på skivaffärer med en blick mer desperat än en crackpundare i jakt på nästa kick.

Bara måste veta. Bara måste ha.

Låten hette La Cologiala, artisten Rodolfo Y So Tipica RA7 och kom från samlingen Cumbia Cumbia – cumbias de oro de Colombia.  Jag hade såklart varken hört talas om cumbia eller någon Rodolfo med ett band vars namn mer lät om en lokal gerillarörelse än en baskåt salsaorkester. Men det hindrade mig inte från att försöka sälja in La Cologiala till vänner och DJ-kollegor så fort jag fick tillfälle.

Det gick sådär. Men hade jag försökt idag hade det förmodligen gått mycket bättre.

Cumbia är Colombias motsvarighet till Argentinas tango eller Kubas rumba.  En lokal musikgenre med rötter tillbaka till 1900-talets början som växte och spred sig över hela Sydamerika.

Genren härstammar från norra delarna av Colombia vars kust gränsar till Karibiska havet och ligger närmast Västindien. Precis som mycket annan musik från regionen – i synnerhet den från Jamaica – är det basgångarna som är det centrala i cumbia.

De senaste åren har genren upplevt en pånyttfödelse. Dansmusikproducenter mixar cumbia med klubbmusik och genren har via USA spridit sig vidare till Europa.

Timbuktu och Manu Chao är exempel på två artister som influerats av cumbia på sina skivor.

 Argentinas huvudstad Bueno Aires har blivit ett av de starkaste fästena för modern cumbia. Genom att uppdatera gamla cumbiarytmer till urbana dansgolv och MP3-bloggar idag har skivbolag som ZZK Records (uttalas Zizek) och Bersa Discos skapat något som låter som ett mellanting a Puertoricansk reggaeton och brittisk dubstep. 

 ZZK kallar sin version av genren för Cumbia digital. Utmärkande är en kontrast mellan oemotståndliga sockersöta dragspelsmelodier, långsamt tågtuffande slagverksrytmer och skamligt mycket bas.

I kväll besöker en trio från ZZK bestående av bland andra poppiga klipp-och-klistra-producenten Villa Diamante Inkonstklubben The Rumble i Malmö.

För den som inte har möjlighet eller lust att svettas bland ungdomarna där är det bara att värma sig med utmärkta samlingen ZZK Sound vol. 1 Cumbia Digital från i höstas eller någon av Bersa Discos tre hittills utgivna EP:s. 

Publicerat i Sydsvenskan 2008-11-29.

Uppdatering: Bersa Discos har precis kommit till volym 5 i sin tolvtumsserie. Gratis smakprov via Disco Belle här. Tolvan finns att köpa på bland annat Turntablelab i New York. Villa Diamantes piratremixar går att hitta lite här och var på nätet. ZZK släpper vol 2 av sin ZZK Sounds 26 juni. De brukar gå att hitta lätt på exempelvis Itunes Store. Pålitliga bolaget Sound Way har släppt en utmärkt samling med musik från Disco Fuentes – Colombias motsvarighet till Tamla Motown – som heter Colombia - The Golden Age of Discos Fuentes. The Powerhouse of Colombian Music 1960-1976.

 29/11 2008, 8:49 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: