För de allra flesta andra handlade det förmodligen bara om idrottsprestationer utöver det vanliga. För jamaicaner och andra dancehallfans över hela världen betydde Usain Bolts och det jamaicanska friidrottsundrets uppvisningar på löparbanorna under OS i Peking något mer.

Datumen 16 och 20 augusti 2008 kommer för alltid att vara inskrivna i den jamaicanska musikhistorien.

Då pratar jag inte främst om vad som skedde under själva loppen utan det som hände efter målgång. När Usain Bolt inför hundratals miljoner tittare spontanfirade med några styltiga steg från danserna till två av dancehallvärldens populäraste låtar i år: ”Nuh Linga” och ”Gully Creepa”.

Det var naturligtvis få oinsatta som hann uppfatta det. Men jag lovar att det jublades mer framför tv-apparater och dataskärmar i reggae- och dancehallkolonier över hela världen än vad det hade gjorts i svenska tv-soffor om Carolina Klüft fått samtliga kinesiska funktionärer på innerplan att hoppa ”Små grodorna” på rad.

Inom jamaicansk musik har dansen och dancehalls, ställen där musiken spelas, alltid varit centralt. Så centralt att dancehall länge har fungerat hyfsat att applicera som samlingsnamn för all jamaicansk populärmusik. I nyligen utgivna Dancehall – The Rise of Jamaican Dancehall Culture (Soul Jazz, kompletteras även med en utmärkt dubbel-CD) berättar fotografen och journalisten Beth Lesser ingående historien om dancehall och scenen kring de mobila diskoteken som styrt musikutvecklingen på Jamaica fram till idag.

Även om hennes slutsats är tröttsamt lik de flesta andra musikjournalistiska återblickar, i synnerhet de som handlar om jamaicansk musik (det var bättre förr typ), ger ”Dancehall” en oemotståndlig inblick i en komplex värld som präglat och fortfarande påverkar populärmusiken i väst mer än vad de flesta inser.

Lesser är inte den enda som ser negativt på dancehall och den jamaicanska musikscenens framtid. Och det är ingen tvekan om att 2008 varit ett mellanår även för jamaicansk musik. Naturligtvis har det släppts mängder med bra singlar men antalet album, nya artister och stora låtar som hittat utanför dancehallkretsarna har varit färre än på många år.

Samtidigt har den globala dancehallvärlden vuxit sig så pass stark att behovet av crossoverhits inte är lika nödvändigt. Om det nu någonsin har funnits ett sådant.

För det är lite så. Även om vi i media och andra utomstående tillfälligt tittar åt ett annat håll kommer det alltid att finnas människor över hela världen som går igång på mullrande basar och sångare som gormar obegripligheter på patois.

Det är lite som med hårdrockare. Ibland är de fler och ibland är de färre. Men de är hela tiden tillräckligt många för att ingen trendspanande journalist kan påstå att genren är ute eller inne, på uppgång eller dekis, utan att framstå som helt stollig.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-01-01.

 1/1 2009, 20:19 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: Beth Lesser, Dancehall, Elephant Man, Reggae, Soul Jazz Records, Usain Bolt
Du kan lämna feedback eller pinga.