Det har snart gått fem månader sedan tidningen Citys nöjesankare Annah Björk tvingades kuta gatlopp på bloggar och debattforum på nätet. Efter en krönika där Björk anklagat hiphopen för att vara orsaken till att reggaesångaren och SR/SVT-programledaren Daniel ”Papa Dee” Wahlgren misshandlat sin flickvän samt att en person i en känd svensk rappares sällskap misstänktes för våldtäkt och sexuellt tvång, slöt halva hiphopsverige upp i en gemensam lynchmobb.

Jag kan förstå dem. Men med lite distans till det hela är det samtidigt svårt att inte tycka lite synd om Annah Björk. För även om hennes argumentation var svag och förvirrad fanns det bland extrema generaliseringar och långsökta associationer en klar poäng: inte den mest inbitna raptalibanen kan påstå att hiphopen har kommit särskilt långt när det gäller jämställdhet.

Några veckor senare satt jag i ett sensommarvarmt Barcelona och samtalade med den amerikanska discjockeyn och hiphopskribenten Jefferson ”Chairman” Mao.Mao är en av grundarna till Ego Trip, ett publicistbolag som bland annat ligger bakom dokusåporna The (White) Rapper Show och Miss Rap Supreme.

Den gemensamma nämnaren för serierna är att skapa en slags verklighetskomik genom att experimentera med den stereotypa bilden att en rappare är synonymt med afroamerikansk man. Den första ska utse den bästa vita rapparen, den sist nämnda bästa kvinnliga diton.

Nyligen gav brittiska Soul Jazz Records ut den utmärkta samlingen Fly Girls! B-Boys Beware – The Return of The Super Female Rappers med fokus på just kvinnliga rappare som Roxanne Shanté och Queen Latifah.

Även om kvinnor varit aktiva inom hiphopen sedan dag ett är det svårt att blunda för att framgångsrika kvinnor generellt varit sällsynta inom genren. När jag frågade Chairman Mao om vad han trodde var orsaken till det svarade han överraskande att det handlade om pengar. Kvinnliga rappare är dyrare att lansera. Stylister, make-up-artister, frisörer och allehanda skönhetsrelaterade konsulter som anses nödvändigt för att lansera en kvinnlig artist idag gör att kostnaderna skjuter i höjden.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Men jag antar att Maos förklaring är betydligt bekvämare för de flesta skönt ryggdunkande hiphopmän än att de själva skulle vara orsaken. Det vill säga att genren i över 30 år drivits av en övertydlig manlig agenda som bara genom sitt tilltal och tonfall verkat uteslutande.

Det räcker att bläddra i några av de största hiphoptidningarna idag för att få en bekräftelse. Jämsides djupgående, seriösa analyser av exempelvis Barack Obamas väg mot presidentposten hittar man traditionella nakenutvik samt sida efter sida med annonser för penisförstorarpiller, telefonsexlinjer och DVD:s med titlar som Nuttin Butt Azz 4.

Tidningar om män, av män för män.

Musik av killar, för killar som gillar killar.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-02-15.

 15/2 2009, 8:22 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: Barack Obama, Chairman Mao, Ego Trip, Hiphop, Miss Rap Supreme, Papa Dee, Queen Latifah, Roxanne Shanté, Soul Jazz Records, The (White) Rapper Show
Du kan lämna feedback eller pinga.