All we need is dub
Första gången jag reagerade var i rökrutan på Slagthuset. Fråga mig inte vad jag gjorde där. Jag varken röker eller hänger i de delarna av Malmö. Ändå stod jag och huttrade i försommarnatten hellre än att se Eric Prydz guppa bakom ett energidrycksponsrat DJ-bås i aluminium.
Mitt sällskap, en lokal DJ och skribentkollega, fick mig att spetsa öronen.
– Jonas, varför gör ingen en dubstepklubb i Malmö?
Frågan överraskade mig lite. Inte för att det har varit svårt att undgå de försök som gjorts för att etablera genren i stan. Nej, jag var mest förvånad över att någon som normalt går igång på skamlös dunkadunka saknade en dubstepklubb i Malmö.
Okontrollerad partyhedonism är inte direkt det jag förknippat med den här hybriden av jamaicansk dub, drum & bass och brittisk grime tidigare. Snarare småbittra, introverta DJ-nördar med för många skivor och för lite spelningar. Snubbar (ja, som av en händelse råkar det vara mest män) som helst målar i svart och ser varje blinkning till en potentiell publik som en kulturskymning.
Uppenbarligen har något hänt.
För efter att dubstep varit undangömt i trånga källare, på närradiostationer och nördiga internetforum hörs de vibrerande basgångarna både här och där.
I Malmö.
Fråga mig inte hur det gick till men tre år efter resten av världen har stans klubbhoppor smittats av dubstepfeber. Ja, åtminstone de som normalt syns och hörs mest mellan Folkets Park och Bergsgatan.
Det är lite typiskt.
För klubbmalmö är av tradition mycket trögare med att suga in nya trender än vad vi själva vill inse. När andra nyfiket sväljer allt som är nytt spelar vi svårimponerade tills någon i bekantskapskretsen ger grönt ljus. Då kastar vi oss över det i bred front med bultande hjärtan som tränger undan alla andra känslor för stunden.
Vissa må avfärda det som en tillfällig passion.
Jag ser det mycket hellre som en potentiell inledning till en livslång kärlek.
Publicerat i Sydsvenskan 2009-03-13
Etiketter: Dubstep, Eric Prydz
Du kan lämna feedback eller pinga.