Det var i begynnelsen, eller i alla fall i mitten av 80-talet. Jag hängde i Jacobs föräldrars källare på Lorichsvägen i Falun och tjuvlyssnade på kassetter med medelhavsdisco, pop och tidig house som en lokal diskjockey exklusivt spelat in till hans pappa.

Som tioåring hade jag förstås ingen aning om att mycket av musiken kallades italo eller att kassetterna inte alls var exklusivt inspelade utan kom från en storsäljande serie lp-skivor som spanska dj-paret Toni Peret och José Maria Castells släppte under namnet Max Mix. Men jag visste att upphackningen av Kylie Minogues I Should Be So Lucky - där hon liksom inte sjunger lucky i refrängen utan lu-lu-lu-lu-lucky - var det var tuffaste jag hade hört.

Jag skulle också bli dj när jag blev stor.

När jag tänker efter är det nog inga skivor som påverkat mig mer i praktiken. Egentligen var det inte låtarna i sig som intresserade mig utan hur Toni Peret och José Maria Castell lämnade ett eget avtryck och därmed lyfte musiken till en ännu högre nivå, precis som ett bra liveband.

Tjugo år senare hade intresset för musikkollage med populära dj:ar och rappare växt till en hel industri. Inom hiphoppen är mixskivorna fortfarande så betydelsefulla att de utgör genrens pulsåder. De som håller allt vid liv och ser till att nytt blod cirkulerar. Men de senaste åren har den kommersiella försäljningen ersatts av gratisdistribution på nätet. Musikkollagen har återgått till att fylla den funktion som var avsikten från början: att sprida och göra pr för musiken.

För oss konsumenter är det förstås paradiset då det innebär att vi numera kan dunka in det senaste från morgondagens rapstjärnor och dj:ar rakt ner i hårddisken.

Gratis, ganska lagligt och det perfekta sällskapet på grillfesten, stranden, festivalen eller var ni helst tillbringar sommarkvällarna.