För snart sju år sedan befann jag mig i en gigantisk lagerhangar i Älmhult. Ikea hade precis avslutat sin årliga jullunch för de anställda på orten. Nu stod vi alla på rad för att skaka hand med den person som av alla, förutom Ikea-medarbetarna själva, räknas till en av världens rikaste människor.

Det var första gången jag träffade Ingvar Kamprad. Andra gången var något år senare på tåget mellan Älmhult och Malmö. Vi var många som pendlade sträckan varje dag och därför var det ont om sittplatser. Speciellt för oss som använde Skånetrafikens månadskort och till skillnad från tillfälliga resenärer aldrig kunde boka sittplats.

Ingvar Kamprad var en sådan tillfällig resenär den dagen. Jag vet inte vad han gjorde på tåget. Kanske var han på väg till Kastrup för att flyga hem till Schweiz där han är skriven sedan många år tillbaka. Han verkade dock inte ha unnat sig att betala extra för en sittplatsbiljett för det dröjde inte många stationer innan han också trängdes i gångarna mellan sätena.

Jag ska erkänna att jag inte vet vad Ingvar, som alla säger i Ikea-världen, hade för sorts biljett. Kanske var han bara var på väg till toaletten. Men det är precis den här typen av snålhetsskrönor som enligt Johan Stenebo är av yttersta vikt för att upprätthålla omvärldens och de egna medarbetarnas positiva bild av den blågula möbeljätten som det goda företaget som hellre gör nytta än att tjäna pengar i multum.

Stenebo – före detta avdelnings- och regionschef samt assistent till Ingvar Kamprad med tjugo år bakom sig inom koncernen – är inte den första att ifrågasätta den bilden. Däremot är han en av de första från Kamprads hov som lossar på munkaveln.

Istället för den allmänna bilden av Ikea som en lokal postorderfirma som på drygt 65 år vuxit till en global möbelgigant med omkring 130 000 anställda beskriver Stenebo i sin bok Sanningen om Ikea (ICA Bokförlag) ett företag som köper skövlad rysk urskog med tunga miljöorganisationers goda minne. Ett företag där kön och härkomst, inte bara nationell utan även regional, spelar in i rekryteringen av chefer. Framförallt berättar Stenebo om en koncern som genom sin komplexa företagsstruktur av stiftelser och holdingbolag i Västindien gjort sitt yttersta för att undvika all form av insyn i verksamheten, inte bara från allmänheten och skattmasen utan även från de egna medarbetarna.

Under de tre år och två somrar jag jobbade på Ikea skrattade vi alltid när Ingvar Kamprad gång på gång landade i toppen av ekonomitidningarnas lista över världens rikaste människor. Internt var Ikeas pengar självklart inte det samma som Ingvar Kamprads pengar. Media hade inte koll.

Vad vi aldrig brydde oss om var att få ett svar på frågan var de hundratals miljarder som Ikea omsätter varje år tar vägen och vem eller vilka som disponerar över dem via dessa stiftelser och utländska bolag. Och varför någon bestämt vill dölja det.

Jag antar det berodde på att det var mycket bekvämare att acceptera en ersättning långt under marknadsnivå för en god sak, Ikea, än om det kom fram att vi bara gjorde det för att fylla en redan överfull plånbok hos en mångmiljardär och hans familj.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-10-02.

 3/10 2009, 15:45 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: Ikea, Johan Stenebo, Kultur, Litteratur, Sanningen om Ikea
Du kan lämna feedback eller pinga.