Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Isolera inte homohatarna

Det lär inte ha genererat en enda notis i svenska medier. Men förra veckan togs ett litet steg mot en lösning på en av de mest infekterade konflikterna inom popkulturen de senaste femton åren.

Sedan mitten av 90-talet har gayaktivister och Jamaicas musikindustri befunnit sig i ett skyttegravskrig. Bakgrunden är naturligtvis den utbredda homofobin i landet och, kanske framför allt, att många stora artister tidigt i sina karriärer profiterat på detta avskyvärda hat.

När dancehall- och reggaeartisten Buju Banton mötte representanter för San Franciscos gayrörelse förra helgen blev det tydligt att avståndet mellan dem fortfarande är gigantiskt. Men viljan att mötas för att samtala om ett komplext problem måste ändå ses som positiv.

Från ett svenskt perspektiv är det förstås svårt att se det komplexa i frågan. Ska det vara så svårt att ta avstånd från låtar som ordagrant uppmanar till att gå ut och ”knacka bög” och i stället tala för alla människors lika värde?

Homosexualitet är fortfarande olagligt på Jamaica. Även om hatlåtar mot homosexuella är sällsynta idag är homofobin utbredd. Kombinera det med en musiktradition som helt går ut på att tillmötesgå folket på gatan och vi närmar oss inte en ursäkt men en förklaring till många artisters ovilja – och kanske också oförmåga – att gå gayrörelsens krav till mötes.

Tar de avstånd från homofobin skjuter de karriären i sank på Jamaica. Gör de det inte får de stora problem att turnera utomlands, eftersom gayaktivisterna framgångsrikt arbetar med att hindra dem från att uppträda.

En bojkott sänder visserligen ut viktiga och tydliga signaler till både artister och homosexuella på Jamaica. Men indirekt innebär det också en isolering av problemen, eftersom man hindrar stora potentiella opinionsbildare från att ta intryck från samhällen med mer liberala värderingar.

Om målet är att vidga perspektiven och skapa förståelse på Jamaica och därmed förbättra situationen för landets homosexuella är ett samtal med artisterna i fråga en betydligt klokare metod än låta dem härja fritt på hemmaplan.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-10-16.

- - -

Staffan Lindberg, Malmö-dj och skribent, kommenterade krönikan på kultursidorna i Sydsvenskan 2009-10-20:

I Jonas Grönlunds nöjeskrönika i fredagens Sydsvenskan kunde vi läsa om hur ett steg togs mot en lösning på en femtonårig konflikt inom popkulturen i och med att dancehallartisten Buju Banton mötte representanter från San Fransiscos gayrörelse förra helgen. En konflikt som enligt Grönlund grundar sig i ”ett komplext problem” – att homofobin är utbredd på Jamaica och att detta leder till problem när jamaicanska artister som gjort sig kända för homofobiska låttexter turnerar utanför sitt hemland. 

Att formulera problemet som komplext och att som Grönlund uppmana gayrörelsen till att sluta kräva att artisterna i fråga tar avstånd från tidigare homofoba uttalanden är inget annat än förminskande av ett enormt problem. “I’m dreaming of a new Jamaica, come execute all the gays” är en rad ur Beenie Mans låt Damn och att tycka att man som vettig människa inte ska bojkotta en sådan artist är befängt.

Ersätt gay i Beenie Mans text med vilken annan folkgrupp som helst så hade ingen kommit på tanken att öppna upp för diskussion.

- - - 

Mitt svar till Staffan Lindbergs kommentar, också från kultursidorna i Sydsvenskan 2009-10-20:

En olycklig redigeringsmiss gjorde att sista stycket i min krönika föll bort. Raden ”Om målet är att vidga perspektiven och skapa förståelse på Jamaica och därmed förbättra situationen för landets homosexuella är ett samtal med artisterna i fråga en betydligt klokare metod än låta dem härja fritt på hemmaplan”. Ditt påstående att jamaicanska artister gjort sig kända för homofobiska låttexter är felaktigt. Dessa låtar är en ytterst liten del av gigantiska diskografier. Homohat är alltså ett sällsynt förekommande ämne inom jamaicansk musik idag. Jag uppmanar aldrig gayrörelsen att ta tillbaka sina krav. Jag skriver att jag inte tror att en bojkott av artister förbättrar situationen för de homosexuella på Jamaica.

- - -

Kommentar: Både på webben och i den tryckta versionen av Sydsvenskan föll sista stycket i min krönika bort på grund av en olycklig redigeringsmiss på tidningen. Versionen ovan är så texten såg ut när jag skickade den till Sydsvenskan.

 20/10 2009, 11:16 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

11 kommentarer till “Isolera inte homohatarna”

  1. Sofia
    oktober 20th, 2009

    Jag är tveksam till att “känd” är detsamma som frekvent förekommande i låttexter?
    Kan inte “känd” lika gärna definieras som att man särskilt utmärker sig i förhållande till andra låttexter “generellt”. Låttexter generellt är - enligt min uppfattning - oftast relativt heteronormativa. Att författa heteronormativa texter skiljer sig distinkt från att författa texter där det explicit yttras en vilja att döda homosexuella, då det ena kan anses vara en extrem i förhållande till en norm. En sådan distinkt avvikelse från det generella skulle kunna vara ett tillräckligt incitament för att göra ett fenoment “känt”.

    Sammanfattningsvis anser jag:
    Generella samtal om heteronormativitet är alltid av godo. Generella samtal om homofobi är också av godo i allmänhet - men när det kommer till frågan om önskan att döda homosexuella i synnerhet - måste acceptansen vara lika låg som i förhållande till hot, mord och våldsbrott är i gällande lagstiftning.
    Det är viktigt att se hur dessa fenomen hänger ihop, men också hur de skiljer sig åt.

  2. Jonas
    oktober 20th, 2009

    Kanske inte. Men min poäng är att om jamaicanska artister vore så pass intresserade av att driva antihomokampanjer som gayrörelsen utmålar de för att vara skulle dessa låtar förekomma betydligt mer. Speciellt med tanke på hur det jamaicanska samhället ser ut.

    En stor majoritet av de låtar som det brukar refereras till är närmare tio-femton år gamla. Beenie Man släppte “Damn” 1999 till exempel. Buju Bantons “Boom Bye Bye” släpptes 1988. För 19 år sedan.

    Har de ändrat åsikt idag? Tveksamt. Men hur mycket vi än vill så kan vi inte tvinga människor att byta åsikt. Däremot kan man försöka övertyga och försöka skapa någon slags förståelse. Och då är ett samtal en betydligt bättre start än som man gjorde i San Fransisco: bomba Buju Banton-konserten med tårgas.

    När det gäller dancehallscenens uppmaningar till att döda homosexuella så är det väldigt viktigt att förstå och ha i bakhuvudet att det språkbruk och den texttradition som den här musiken använder sig av är väldigt metaforisk.

    Dancehall och reggae är våldsromantiska musikgenrer och har alltid varit det. Förmodligen för att det jamaicanska samhället är det samma. Vad det har lett till är bland annat en uppsjö av ord och uttryck som inte går att direktöversätta ordagrant från engelska till svenska.

    När någon gaphalls gormar om att Million Vibes ska mörda Safari Sound så innebär det inte att ett gäng lärarstudenter från Lund ska löpa amok med manchetes längs Bergsgatan. Det innebär snarare att de säger sig vilja sopa mattan med de sist nämnda.

    Om man uteslutande skulle direktöversätta dancehalltexter skulle de flesta inblandade i jamaicansk musikkultur världen över ha ett hundratal mordhot hängandes över sig.

    MEN. Det förändrar inte det faktum att det fortfarande ÄR förenat med livsfara att leva öppet som homosexuell på Jamaica. Och den viktigaste frågan i sammanhanget är väl vilken som är den bästa strategin för att förändra de attityder och åsikter som ligger till grund för det.

  3. Jonas
    oktober 20th, 2009

    För att få lite perspektiv på den aktuella situationen på Jamaica så rekommenderas det här inlägget på svenska Reggaebloggen från i maj förra året. Det är alltså den jamaicanska premiärministern Bruce Golding som uttalar sig offentligt för BBC om sin och regeringens syn på homosexuella:

    http://www.reggaebloggen.com/2008/05/premirministern-om-homosexualitet.html

    Här ett inlägg om hur FNs förslag att avkriminalistera homosexualitet tog emot på Jamaica:

    http://www.reggaebloggen.com/2008/12/avkriminalisering-av-homosexualitet-p.html

  4. Sofia
    oktober 20th, 2009

    Tänker återkomma med en lite mer utförlig kommentar på det du skriver ovan senare, Jonas.

    Vill nu lite snabbt inflika att jag tycker att den här typen av frågor anknyter till en annan problematik som - enligt mig - är mycket svår: Har man, som musiker, DJ eller musikutövare i övrigt, någon slags ansvar och därigenom en “undersökningsplikt” avseende det politiska budskap som förmedlas indirekt eller direkt i den musik man spelar?

    Följdfrågor anknutet till det du skriver ovan; måste jag pga ovan nämnda ansvar även förmedla att musikstyckets explicita uppmaning att döda homosexuella endast är en metafor till min publik?
    Är det syftet med musikstycket eller effekten av mottagandet som avgör?

  5. Jonas
    oktober 20th, 2009

    Det är en intressant frågeställning som återkommer och är aktuell inom flera genrer. Kanske tydligast inom Black Metall och den typen av morbid hårdrock. Mikael Carlsson skrev en rätt intressant artikel om just det på Digfi för ett tag sedan: http://www.digfi.com/default.aspx?id=12693

  6. Sofia
    oktober 20th, 2009

    Indeed it is.

    Men, vad tycker du Jonas? Du har uppenbarligen extraordinära kunskaper om den musikgenre som du ovan talar om. För en ovetande publik är det förmodligen oklart att de ovan nämnda yttrandena är metaforer.
    Är det då ditt ansvar att även förmedla en bakgrund - som du ovan beskriver som en förmildrande omständighet - till det i lyssnarnas öron hårda budskap som musiken förmedlar?
    Är det i sådant fall inte bara enklare att låta bli musik med ett sådant explicit hatiskt budskap?

  7. Jonas
    oktober 20th, 2009

    Vet inte om jag förstår vad du menar riktigt. Men att konsekvent låta bli att lyssna till musik med ett “explicit hatisk budskap” - om du menar att man i den definitionen inkluderar all musik med våldsamt innehåll av alla dess slag – ser jag ingen poäng med. För mig vore det samma sak som att konsekvent låta bli att ta del av litteratur, konst, film med samma innehåll och det skulle ge en väldigt skev bild av den i många fall våldsamma värld vi lever i.

    Är det då ditt ansvar att även förmedla en bakgrund - som du ovan beskriver som en förmildrande omständighet - till det i lyssnarnas öron hårda budskap som musiken förmedlar?”

    – Det är väl ganska precis det som jag försöker göra. Förstår inte vart du vill komma riktigt? Sedan så tycker jag det är viktigt att poängtera att budskapet tveklöst låter olika hårt i olika lyssnares öron. Om jag - som relativt okunnig om fotbollens supporterkultur - skulle ställa mig mitt i klacken antar jag att skulle uppleva saker annorlunda än någon som tillbringat tio år av sitt liv där.

  8. Sofia
    oktober 20th, 2009

    Jag försöker inte komma någon särskild stans, tycker att det är lika svårt som du.
    Är bara nyfiken på hur du - rent faktiskt - menar att uppöppningen för det här samtalet skall gå till? Särskilt undrar jag hur du menar att samtalet skall föras i förhållande till dem som kanske är i riskzonen för att ta till sig homohatarbudskapet? Med risk för att generalisera gissar jag att diskutera detta ämne här i din blogg eller på facebook är att “preach to the choir”.

  9. Jonas
    oktober 21st, 2009

    Nigga pleaze, för att uttrycka det på ren svenska. Finns det någon i min närhet, vänner eller facebookbekanta som inte tillhör en mediekåt, akademisk (självtillskriven)elit som jag försöker argumentera mot?

    Vet inte om du uppfattar saken annorlunda men hyllningskörerna i det här forumet och sammanhanget lyser ganska starkt med sin frånvaro om det är det du syftar på.

  10. Jonas
    oktober 21st, 2009

    Sofia, ber om ursäkt för tonläget i kommentaren ovan.

    Jag har inget egentligen ingen åsikt om hur detta samtal i praktiken ska gå till. Jag rapporterade om att man hade samtalat vilket jag tyckte var en bra idé istället för att krypa omkring i sina egna skyttegravar (att det sedan gick fullständigt åt helvete ändå är en annan historia).

    Om man vill komma någon vart och förändra saker tror jag att det är viktigt att man (som i alla typer av konflikter) från båda håll har ett intresse och mål att förstå den andra sidan.

    Som en person som ägnat en betydande del av de senaste femton åren till att lyssna och skriva om dels musik med rötter inom homosexuell kultur (house och disco) och dels Jamaicansk musik kan jag känna att så inte alltid varit fallet.

    Det kan förstås verka absurt i det här sammanhanget när den ena sidan ifrågasätter den andras rätt att leva och älska som de är. Men om jag tillåts låta naiv i min människosyn så vill jag gärna tro att det långsiktigt går att övertyga alla människor om att rätten att älska någon är något universellt som inte kan kompromissas bort av vare sig kön, etnicitet eller religionstillhörighet.

  11. Sofia
    oktober 21st, 2009

    Behold Jonas, jag har inte yttrat min åsikt i själva sakfrågan utöver vad jag tycker om hur du definierar “känt” och att toleransnivån mot yttringar som inkluderar dödsuppmaningar bör vara låg.

    Jag bara ifrågasätter dina argument. Det tror jag nog du får lov att ta :)

    En gång i tiden började jag min DJ-bana på Smålands Nation, som tidigare (?) gjorde sig känd för sin musikcensurpolicy. Detta fann jag synnerligen problematiskt och har sedan dess varit skeptisk mot alla dylika “nedtystnings”-idéer. Fenomen försvinner inte för att man håller käften om dem. MEN, det kan finnas en gräns. Musik kan vara mer eller mindre explicit. Om ett budskap är implicit är det lättare att det går obemärkt förbi i förhållande till en mottaglig/intet ont anade publik. Så är icke fallet när budskapet är explicit. Alltså - metafor eller inte - att “kill buttyboy” är svårt att misstolka/omtolka om man inte känner till kontexten.

    Tror det är ungefär allt (d.v.s. inte så lite) som jag hade att säga om saken.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: