Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Möllevångens McAlarys

För snart en månad sedan hade The Wire-skaparen David Simons Treme premiär på amerikanska HBO. Serien följer en grupp musiker i New Orleans under återuppbyggnaden efter orkanen Katrina. Vid sidan av ramberättelsen återkommer ständigt två ämnen: exotism och gentrifiering.

David Simons låter bland annat Davis McAlary – en Nick Hornby-stereotyp skivsamlare och radio-dj – ta varje chans till att beklaga sig över det kulturella förfallet. Grannhusen i kvarteret befolkas av nyinflyttade musikaliska hedningar som varken hört talas om Buddy Bolden eller Papa Jack Laine. Busslaster med turister vallfärdar till staden på jakt efter det exotiska och ”riktiga” New Orleans.

Det ironiska är att David Simons är precis en sådan tillfällig turist som fascinerats av stadens rika mix av kulturer och människor. Förmodligen är det också därför han känner sig tvingad att föregå kritiken genom att rikta kameran mot det som många idag uppfattar som ett problem.

Det går inte en vecka utan att jag själv stöter ihop med samma sorts problematisering i Malmö. Det är som att varje trappuppgång kring Möllevången har en egen Davis McAlary som förfasar sig över att stadsdelens själ håller på att gå förlorad.

Om det inte har blivit för många stekare på Babel eller för dyrt på Bodoni så är det Sapla eller något annat ölhak som ska räddas från höjda hyror med en intressegrupp på Facebook. Som att möjligheten att supa sig redlös för ett par hundralappar är grundförutsättning för en kulturellt blomstrande stadsdel.

Allt oftare känns motståndet mot gentrifiering och viljan att konservera något genuint äkta obehagligt nära vissa högerfalangers prat om den alltid lika diffusa svenskheten.

Vi borde ha lärt oss att alla försök att definiera en autentisk kultur är dömt att till att fastna i en motsägelsefull återvändsgränd. Världen omkring oss har aldrig varit statisk utan befinner sig i ständigt förändring. Det som uppfattas som en stadsdels själ just nu är sällan det samma som gjorde det 2000 eller kommer att göra det om fem-tio år.

Därför tänker jag fortsättningsvis glädja mig åt utvecklingen och le åt höjda falafelpriser och finskjortor utanför Ölkaféet. För den dag då en majoritet av oss slutar applådera förändring och utveckling är den dag vi går en riktigt obehaglig framtid till mötes.

Bäst just nu:

1. Fantastic Man (tidning)
Wolfgang Tillmans i skinheadinfluerad mundering på omslaget räcker för att vinna tillbaka mig som läsare. En tidning av män för män som för ovanlighetens skull inte känns skamlig att läsa.

2. Ida Redig – Standing Here (kommande album)
Efterlängtad albumdebut från en av landets finaste singer/songwriter-röster. Videon till underbara förstasingeln Alone spelas på youtube.

3. The Afrosound of Colombia (samling)
Återutgivningsetiketten Vampi Soul i samarbete med Colombias Discos Fuentes. Två timmar afroinfluerad funk, salsa och cumbia från 60- och 70-talet som är hetare än en vulkan.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-04-30

 2/5 2010, 19:08 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: