Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Lika naket med klädkoder

Fotbolls-VM, Littorin-affären och Fi:s frukostgrillning i all ära. Sommarens mest intressanta diskussioner har ändå handlat om kläder. Är det inte romantiken kring amerikanskt internatskolmode och shortsens vara eller icke vara i innerstan är det Frankrikes förbud mot burka som ifrågasatts och analyserats ner i minsta detalj.

Kläder spelar roll. Så stor roll för vissa – herrmodetidningen Kings läsare exempelvis – att de kan tänka sig välja parti utefter partiledarnas klädsel, enligt en färsk undersökning.

Det har till och med gått så långt att vissa svenska tidningsredaktioner diskuterar att införa klädkoder för att komma till rätta med den stilmässiga härdsmältan som av tradition varit förknippad med journalistskrået.

Diskussion är bra. Ett intresse för kläder, stil och mode och de signaler dessa sänder ut bör uppmuntras. Men det motsägelsefulla är att det alltid är de som är minst intresserade av ovanstående som är de största förespråkarna för klädkoder. Det slår aldrig fel. Det är som om de hoppas framstå som mindre nakna om alla andra också går med rumpan bar.

Alla med ett seriöst intresse för stil och kläder vet att koder i samband med dessa begrepp är en paradox i sig själv. Välklädd är inget statiskt begrepp som gäller alla i alla sammanhang. Modevärlden har alltid handlat om att bryta regler, normer och tabun. Ibland handlar det om en gradvis förfining och utveckling av något klassiskt, andra gånger om ett fullständigt omvärderande av ideal och estetik.

Ingenstans är sambandet mellan ointresse för stil och klädmässiga riktlinjer lika tydligt som i klubb- och re­staurangvärlden. De estetiskt mest tvivelaktiga ställena är alltid de första att införa dresscode i förhoppning om att släta över sina egna kommunikativa brister.

Istället för att förfasa sig över att människor slår sig ner vid borden i badshorts och rödbränd torso borde vissa krögare och klubbarrangörer fråga sig vilka signaler de själva sänder ut om flippflopparna känner att de slutligen hittat sitt Nangijala.

* * *

Bra saker i sommar:

1. Sam Sallon – You May Not Mean to Hurt Me (Leo Zero Remix) (låt).
José Gonzalisk folkpop i tolkning av discotokiga Leo Zero, bekant från bland annat A Mountain of One.

2. T-Coy – Carino (Greg Wilson re-edit) (låt).
Milstolpe i Manchesters house­historia putsas upp till sommarens finaste baleariska sandslott.

3. Tobias Rapp – Lost and Sound: Berlin, Techno and the Easyjet Set (bok)
En av de bästa böckerna om klubbkultur och Berlins technoscen på 00-talet får slutligen en engelsk översättning.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-07-23

 3/8 2010, 10:14 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: