Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Den förbjudna dansen

I början av juli 2009 samordnade det idag nedlagda danskollektivet Bounce tre flashmobs i centrala Stockholm. Via olika sociala nätverk lyckades de samla hundratals dansintresserade för en offentlig hyllning till den då nyligen avlidne Michael Jackson. Uppslutningen blev mäktig.

Ändå var den ingenting i jämförelse med mottagandet som filmaren Pierre Wikbergs klipp från händelserna kom att få på Youtube. Idag har filmen där dansmobben växer fram ur folkmassan för att slutligen involvera hundratals människor spelats över 6,3 miljoner gånger.

Själva poängen med en flashmob är just att det inledningsvis ska verka spontant och ske utan omgivningens vetskap. Om någon ansökte om ett tillstånd från polisen eller gick ut med ett pressmeddelande skulle förväntningarna bli annorlunda och effekten delvis gå förlorad.

Före sociala nätverk, mejllistor och sms-kedjor var en flashmob-manifestation svår att genomföra. Idag kan vem som helst med några få knapptryckningar nå ut till tusentals kända och okända personer på ett ögonblick.

De nya förutsättningarna har gjort att gränsen mellan vad som är privat och offentligt smetats ut till en juridiskt svårtolkad gråzon. Det blev en lokal klubbprofil påmind om förra veckan när han åtalades för brott mot ordningslagen efter att ha arrangerat en technofest intill Scaniabadet vid Västra hamnen i somras.

Den 38-årige arrangören uppgav att han kände 95 procent av festdeltagarna och att han bjudit in dem via Facebook. Polisen köper inte den historien utan hävdar att tillställningen var offentlig och att den därmed kräver tillstånd.

Situationen är uppenbart förvirrad. Men istället för att uppmana lagstiftarna till att anpassa lagboken till 10-talets offentliga privatliv borde vi fundera över vilket hot en grupp människor egentligen utgör mot dagens samhällsordning om de utan att fråga om lov träffas på en avsides plats för att dansa.

- - -

Bra just nu:

1. The Gentlewoman (magasin).
En rökande Adele på omslaget känns inte särskilt fräscht 2011, men när man inser att bilden dokumenterar en av hennes sista Marlboro Light förstår man att någon har tänkt till.

2. Soft Rocks – Disco Powerplay (album).
Vad som för någon vecka sedan lät som en ganska ordinär samling rockomarbetningar i seglarskor har i takt med vårsolens inträde utvecklats till ett självklart vardagssoundtrack.

3. Judy Linn – Patti Smith 1969–1976 (fotobok).
Precis som Patti Smiths bok ”Just Kids” handlar Judy Linns bilder av Smith från samma tid lika mycket om att dokumentera en spännande verklighet som att berätta om drömmar och eskapism.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-04-01

 16/8 2011, 12:06 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: