Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

De förskjutnas revansch

I mitten av januari hade technoklubben Ritual premiär på Inkonst i Malmö. I samband med att första kvällen uppmärksammades i tidningen City berättade två maskerade avsändare till klubben att Ritual inte skulle handla om hajp, personkult eller image utan bara om musik.

Ansiktslösa technoentusiaster är inte de enda som tror att musik och yta är en motsättning. Inom flera traditionella klubbmusikgrupperingar verkar det finnas en rädsla för att starka visuella uttryck förminskar musikens betydelse genom att fokusera på sådant som många skivsamlande dj-män skulle beskriva som betydelselöst.

Ett av de bästa exemplen på att musik och yta inte behöver vara en motsättning är den så kallade Ballroom-scenen i New York. Rörelsen uppmärksammades nyligen med en fantastisk fotobok och en samlingsskiva med titeln ”Voguing and the House Ballroom Scene of New York 1989-92”.

Ballroom-scenen har rötter så långt tillbaka som till 1800-talets andra hälft. På 1980-talet utvecklades scenen till en slags blandning av modevisning, battle och glittrande Las Vegas-show i skoldansmiljö där queervärldens största primadonnor utmanade varandra till ljudet av dagsfärsk house och klassisk disco.

Scenen var av förklarliga skäl länge en intern företeelse. De inblandade kollektiven blev bokstavligen en familjär tillflyktsort för många av stadens unga hbt-personer som förskjutits av både samhälle och biologiska nära och kära.

Första gången Ballroom-scenen fick sina 15 minuter i rampljuset var i början av 1990-talet. Jennie Livingstons prisade dokumentär ”Paris Is Burning” berättade om glamourtörst men också om livsöden kantade av droger, prostitution, rasism och en i många fall desperat jakt efter trygghet.

Madonnas singel ”Vogue” uppmärksammade den stilistiskt poserande dansstil som utvecklats på Ballroom-festerna och uppkallats efter den franska modetidningen med samma namn.

Det som slår mig när jag bläddrar bland fotografierna i Soul Jazz aktuella kaffebordsbok är hur trist klubbvärlden vore utan alla människor som tillåter sig att vara för mycket.

Om musiken som hörs från dj-båsen är klubbvärldens tändstift är nattlivets primadonnor och dansare själva bränsleslangen. Saknas den ena komponenten stannar klubbmotorn tvärt.

- - -

Youtube-tipset:
Året innan Madonnas ”Vogue” blev 1990 års mest säljande singel spelade trendkänsliga Malcolm Mclaren in ”Deep In Vogue”. I musikvideon , vogue-rörelsens första, medverkar bland andra Ballroom-legenden Willi Ninja.

Övrigt:

1. Diverse artister – Best of Disco Demands (samling)
Al Kent samlar och klipper om årgångsdisco i en fyllig box på fem cd-skivor.

2. Roxy Music – Love Is The Drug (Todd Terje Disco Dub Mix) (låt)
Todd Terje dubbar till Bryan Ferrys kanske mest klassiska dansgolvsnummer.

3. Pool – Game Over (Solomun Remix) (låt)
Ytterligare en perfekt mix av lättfångad pop och puttrande house.

Publicerat i Sydsvenskan 2012-01-26

 20/3 2012, 22:44 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: