Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Mångfalden frodas inom rapmusiken

Lyssnat på någon ny politiskt medveten rappare den senaste tiden? Nähä. Tänkte väl det. Med tanke på att det är fem år sedan Common toppade USA-listan är det kanske inte konstigt. Men efter år av underhållande men innehållslösa ordlekar (Lil Wayne), dansflugor (Soulja Boy) och radiovänlig emo-rap (Drake) finns det tecken på att pendeln är på väg att vända tillbaka och att vi går mot en renässans för medveten rap. Vissa hävdar i alla fall det. Bland annat New York Times klarsynta hiphopalibi Jon Caramanica som ser surret kring albumaktuella Kendrick Lamar, en av årets främsta storbolagsdebutanter, som en bekräftelse på det.

Kendrick Lamar fick ett genombrott förra året med ”Section.80” som nådde fram till flera årsbästalistor. Det är förståeligt. Han är en skicklig berättare. På det egensläppta temaalbumet förmedlar han levnadsöden från barnen av Reaganeran och crackepidemierna på 80-talet. Historierna fortsätter på den sound- mässigt kallare men minst lika lovande storbolagsdebuten ”good kid, m.A.A.d city” som släpptes tidigare i veckan.

Lamar kommer från Compton i Los Angeles. Referenser till stadsdelens stolta hiphoptraditioner återkommer bland annat i form av gästartister som Dr Dre och västkustlegenden MC Eiht från Comptons Most Wanted. Musikaliskt befinner sig de jazz- och soulsmyckade produktionerna dock långt från den guppande G-funk och tjutande gangsta rap som gjorde Los Angeles till hiphopens huvudstad på 90-talet och målade en tydlig linje mellan väst- och östkust.

På det viset är han ett barn av sin tid. För om något är utmärkande för dagens hiphop är det att geografiska barriärer rivits och vad som tidigare var lokalodlat och unikt för en viss scen har ersatts av ett Internet-nystan av influenser. De mångkulturella och ofta motsatta uttrycken skapar en kommersiell bredd som genren inte upplevt sedan skiftet mellan 80- och 90-tal, den tidsperiod många kallar hiphopens guldera.

Vad som utmärkte program som ”Yo! MTV Raps” var att skojande partypajasar som Biz Markie och radikaler som Public Enemy samsades i rutan med osäkrade granater som NWA och tillbakalutade hippieakademiker som A Tribe Called Quest.

Mångfalden var ett sunt tecken på att kreativiteten frodades, och scenen utvecklades och levde.

Idag upplever vi samma sak igen.

Tips

Youssou N’Dour – From Senegal To The World: 80s Classics & Rarites (samling).
Rötterna för en av Västafrikas största.

Country Soul Sisters (samling).
Countryfeminism för nybörjare.

Solange Knowles – Losing You (video).
Kongolesiskt Sapeur-mode funkar även hösten 2012.

Publicerat i Sydsvenskan 2012-10-24

 25/10 2012, 8:22 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: