Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Ett gott dub år

Vintern 2007 drog jag upp täcket långt upp över öronen och drömde om franska coverband och ekoboxar i tomtesäcken.

Det var säkert några av er som hade hoppats på att jag skulle ägna de här spalterna till att skriva något sammanfattande om 2007. Men det tänker jag inte göra. Jag är så innerligt trött just nu, trött på att höra min egen röst eka och trött på Malmös uteliv.

Den senaste tiden har flera utekvällar slutat med att jag dragit upp täcket långt över öronen och stängt in mig i lägenheten med gamla jamaicanska dubhjältar som Augustus Pablo, Keith Hudson och Dr Alimantado som enda sällskap. Tolka mig inte fel nu. Regionens uteliv är fortfarande förträffligt. Det finns 367 valmöjligheter varje natt men just nu är det inte vad jag behöver. Ge mig en liten bar, ett ensamt bord i ett hörn och någon tjomme som kastar ner en låda repiga reggaesinglar i helvetesgapet och jag är jättenöjd.

Någon vis människa förklarade en gång att dub handlar om utrymme. Om att lyfta fram de mest väsentliga delarna av en låt för att ge dem chans att andas. Aldrig tidigare har det känts mer angeläget med luft. Att skala bort och ignorera allt som inte betyder något är den enda utvägen om vi inte vill gå under i en överdos av intryck och information.

I mitten av november hade den brasilianska filmaren Bruno Natal världspremiär för sin dokumentär ”Dub Echoes”. Med hjälp av en diger samling jamaicanska farbröder och en bunt engelska 90-talsikoner berättar han hur genren påverkat dagens musik. Om inte King Tubby och andra dubpionjärer från början av 70-talet solat upp en massa reggaeinstrumentaler bland molnen hade vi förmodligen aldrig fått chans att lyssna på genrer som drum & bass, disco, house och definitivt inga nymoderniteter som dubstep och nydisco.

Även om Bruno Natal inkluderar några av dubstepgenrens största namn känns valet av intervjuobjekt väldigt mossigt. Vad triphopcelebriteter och andra rester från 90-talet har att säga om dub känns bara ointressant med tanke hur uppenbart genren påverkan betydligt mer aktuella namn. Exempelvis danska technostjärnan Trentemøller, tyskchilenska minimalknapraren Ricardo Villalobos och norska discotjusaren Todd Terje. Dub har helt enkelt varit den gemensamma nämnaren för all dansmusik som inte medvetet ansträngt sig för att verka pantad de senaste åren.

I frankrike häckar ett trevligt litet coverband som kallar sig The Dynamics. Den senaste tiden har de radat upp en fin samling sjutumssinglar med reggae- och dubversioner av diverse dansgolvsstandards. På debutalbumet ”Version Excursions” som släpptes i oktober har de rökt ner dryga dussinet favoriter från soul- och rockhistorien.

Jag tillbringade hela hösten med att drömma om att någon skulle boka The Dynamics till Sverige. Ett tag var jag så desperat att jag till och med var på väg att flyga hit dem själv. Men det blev aldrig av. Även en världsfrånvänd optimist som jag tvingades inse att det är svårt att få någon ekonomi i att boka ett okänt franskt coverband med endast en handfull singlar i bagaget.

Med ett album att luta sig mot kan det förhoppningsvis bli en ändring på det. Tills dess tänker jag hålla utkik efter Erik Rosenberg eller Mr Jims sessioner vid skivspelarna på Metro i Malmö. Ja, förutsatt att inte Palle Tenfalk gräver upp den där ekoboxen ur tomtesäcken och har uppesittarafton på Tempo med en hög Johnny Cash-plattor i famnen.

Men det vore kanske att önska lite för mycket.

Publicerad i Rodeo december 2007

 31/10 2012, 22:13 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: