Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Hiphopkultur i gubbåldern

Förra året var det trettio år sedan Kool Herc, Grandmaster Flash, Afrika Bambaataa och andra hiphoppionjärer fick asfalten i Bronx att vibrera för första gången. Hiphopkulturen har gått in i gubbåldern och i samband med det har ett samlarbeteende som tidigare uteslutande hörde hemma hos åldrande rockmän hittat hem till hiphoparna.

Ungdomarna från medelklassens övre halva som på behörigt avstånd romantiserat och konsumerat afro- och latinamerikansk gatukultur har passerat trettio. Många har fast jobb, bostadsrätt, amorteringar.

Och till skillnad från andra jämnåriga med både kulturellt och ekonomiskt kapital är de inte jätteintresserade av att leta köksporslin signerat Stig Lindberg på loppisar, lägga pengar på en juicepress från Philip Starck som inte fungerar, eller bränna lönen på danska designmöbler.

Nej, de tjackar svindyra gympaskor, coffeetable-böcker om graffiti och genrens tidiga år, klassiska hiphopfilmer på dvd, konst av före detta graffitimålare som Futura 2000 och Shepard Fairey samt dyra vinylskivor - på originalpress.

De senaste åren har det också skett en markant ökning av påkostad hiphoplitteratur, dvd-skivor, tillbakablickande klädkollektioner och framförallt - en markant ökning av människor som är villiga och har råd att pröjsa 2 500 spänn för ett par limiterade Nikeskor eller ett par, tre, fyra hundralappar för en tidig vinyltolva med artister som Gang Starr och Big Daddy Kane.

Och antalet böcker, prylar och accessoarer fortsätter att stiga. Precis som ett återtåg med Gyllene Tider eller ännu en arenarockmassaker med Rolling Stones är det inte något annat än en nostalgisk tripp till en tid då allt var yngre, snyggare, enklare och roligare. Den kulturtörstande sjuhundrakronorsmannen har i åldrande hiphopkretsar förvandlats till ett kulturellt kakmonster som slukar hiphopklyschor så att smulorna och framförallt kronorna yr omkring.

I en kultur som grundades på att skapa något nytt genom att återanvända gamla skivinspelningar är historien ständigt närvarande. Ett faktum som genom åren utvecklats till en kronisk paradox inom hiphopen. Å ena sidan har musiken, precis som all afroamerikansk populärmusik, alltid haft siktet inställt på framtiden. Å andra sidan har genren ständigt romantiserat den tidsperiod då hiphop bestod av begagnade, repiga flisor från musikarkiven och inte bara var musik utan en homogen sportskosponsrad subkultur.

Men den som gör det glömmer att det ursprungliga återanvändandet inom genren aldrig handlade om att se tillbaka utan om att uttrycka sig med de små medel som fanns tillgängliga. Pionjärerna såg en chans att revolutionera musikhistorien för all framtid. Åldrande konsumenter ser bara nostalgiska attribut från en svunnen gyllene era.

Publicerad i Sydsvenskan 2005-03-06. Det bör ha varit den första text jag publicerade i Sydsvenskan. 

 31/10 2012, 22:26 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: