Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Fängslande serier

Sedan jag fick välja vad jag ville titta på TV- och film har jag varit pinsamt svag för fängelsemiljöer. Det kan vara min fascination för dem som kan förvandla apotekets munhygiensortiment till livsfarliga mordvapen. Kanske beror det också på att de fasta vardagsrutinerna med mat-och-sov-klocka kan verka lockande om du är en spretig personlighet och inte har haft en chef att gnabbas med på snart tio år.

Jorå. Jag tillhör dem som under en period av mitt liv följde den australiensiska 80-talsserien Kvinnofängelset. Flykten från Alcatraz, OZ och Blood In Blood Out. Jag höll till och med ut till början av säsong fyra av hopplösa Prison Break, trots att serien urartade redan i den andra säsongen.

Bunta ihop en godhjärtad hjälte som naturligtvis hamnat bakom murarna av misstag med en bunt psykopater från Aryan Brotherhood, ett gäng latinos som somnat till Scarface istället för Bamse och de där afroamerikanska snubbarna som tidigare vikarierade som statister i hiphopvideos och nu lyfter skrot och studerar Malcolm X på heltid. Jag trillar dit varenda gång.

Förra veckan räknade jag ner till premiären av webb-tv/filmbolaget Netflixs ”Orange Is the New Black”. Serien är skapad av Jenji Kohan som tidigare låg bakom dramakomediserien ”Weeds”. Precis som i ”Weeds” placerar Kohan en väluppfostrad vit kvinna i en miljö som i amerikansk film och tv brukar domineras av hårda män med mörkare hudfärg än vit.

Huvudpersonen i Weeds är Nancy Botwin, en änka som börjar kränga marijuana till sina grannar i det välbärgade villaförorten för att klara av att betala räkningarna. ”Orange Is the New Black” handlar om Piper Chapman, en lyckligt förlovad, högutbildad kvinna som blir ifattjagad av sitt förflutna och dömd till fängelse för att tio år tidigare ha transporterat knarkpengar åt sin dåvarande lesbiska älskarinna.

Efter första avsnittet är det inte de dråpligt komiska situationerna och fantastiska karaktärerna som stannar kvar. Det är en känsla av att det inte är individerna som förvaras som skapar en obehaglig stämning utan att det är den inrutade klaustrofobiska miljön som förvandlar människor till väckarklockor med alarmet på standby dygnet runt.

Publicerat i Dalarnas Tidningar 2013-07-17

 19/7 2013, 8:59 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: