Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

3D-bio fångar klaustrofobiskt vakuum

Vi människor vill gärna tro att vi har makten över tekniken. Och i försvaret av vår överlägsna position gentemot maskinerna är det lätt att bli teknikfientlig. Jag är en av dem som aldrig läser bruksanvisningar och är naturligt skeptiskt till alla former nya tekniska hjälpmedel. Min normala utgångspunkt är att jag inte har användning för tekniska prylar. Sedan låter jag mig gärna övertygas. Det brukar ta ett par år av övertalning.

Det är förmodligen därför jag aldrig har varit imponerad av 3D-bio. Bilden är ofta så oskarp att det känns som att försöka läsa ett sms berusad. Det har snarare försämrat filmupplevelsen än förhöjt den. Tills nu.

Förrförra veckan såg jag mexikanska regissören Alfonso Cuarón och filmaren Emmanuel Lubezkis uppmärksammade rymddrama ”Gravity”. Min spontana reaktion var ungefär den samma som när jag såg Matrix första gången: hur fan har de gjort det där? Jag antar att en äldre generation reagerade på samma sätt när de såg Stanley Kubricks klassiker ”2001 – ett rymdäventyr”.

Cuarón och Lubezki har tidigare gjort den mörka framtidsdistopiska science fiction-filmen ”Children of Men” (försök se den om ni inte gjort det ännu!). De oändligt långa kameratagningarna känns igen i ”Gravity” men i övrigt är det en helt annorlunda film.

Handlingen kretsar kring två astronauter, Sandra Bullock och George Clooney, som ska reparera ett rymdperiskop. Det låter kanske inte som den mest händelserika storyn men Cuarón och Lubezkis använder effektivt det långsamma tempot till att skapa nervkittlande action.

Det har gjorts många filmer om rymden. Jag vågar påstå att ingen fångat tyngdlösheten och tomheten bättre än ”Gravity”, även om jag inte varit närmare en rymdpromenad än tv-tornet i Kuala Lumpur. Jag har ingen aning om hur de har gjort tekniskt. Jag är faktiskt inte ens intresserad. 3D-upplevelsen på bio kan jämföras med att vara fånge i en gigantisk luftbubbla under vatten som sakta vaggar in en i ett klaustrofobiskt vakuum.

Samtidigt som det skrämde livet ur mig kunde jag inte låta bli att njuta av den makalösa filmningen.

- - -

Bra: Veckans brott (SVT)
Leif GW Persson är förmodligen tv-historiens mest osannolika dragplåster.

Dåligt: fredagarnas tv-tablå
Varför är det alltid sämst utbud när vi för en gång skull har tid att dåsa i tv-soffan?

Publicerat i Dalarnas Tidningar 1 november 2013. 

 6/1 2014, 15:25 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: