Varje era i musikhistorien har sina mytomspunna platser. När människor om tio-tjugo år ser tillbaka på 00-talets Musikmalmö är det inte uteställena kring Folkets park och Bergsgatan som bäst kommer att symbolisera tiden utan korsningen Ängelholmsgatan-Kristianstadgatan på Möllevången. Det gathörn som Timbuktu och DJ Amato för ett par år sedan tog över för en fotosession med tidningen Svensson. 

Han må delvis ha flyttat ut på landet men på sjätte studioalbumet utgår Jason Diakité fortfarande från Möllevångstorget i Malmö. Även om den inleds med ett ifrågasättande av hiphopens äkthetsideal är skivan inget ytterligare jättekliv bort från den genre som fostrat honom. Snarare en förfining av det sound som han och Breakmecanix-producenten Måns Asplund har filat på länge.

Den stora skillnaden är istället att Timbuktu släppt in andra bakom mixerbordet. Looptroops Embee ligger bakom snygga produktionen Olympiska spelen 2012. På elektroniskt jazziga Mörkar har tidigare väpnaren Chords tagit steget in i studion.

I sina bästa ögonblick rör sig Jason Diakité lika smärtfritt mellan allvar och mer lättsamma vardagsbetraktelser som Cornelis Vreeswijk. I de svagare blir de musikaliska referenserna inte fullt lika smickrande. 

Första singeln Tack för Kaffet, ett skojfriskt samarbete med landets mest fåfänga hårdrocksgitarrist Dregen, var säkert hur trevlig som helst att spela in. För oss lyssnare är det inte ett lika kul möte. Det akustiska skrålbluesnumret Säj inte nä säj jää lät förmodligen också som en toppenidé någon varm sommarnatt i juli. Ett par månader senare låter Timbuktu obekvämt lik snubben som plockar fram gitarren på alla efterfester.

Men de tillhör undantagen. Överlag är rapskalden från Östra Torn fortfarande i samma goda form som vi är vana att se honom i.

Dom hinner aldrig ikapp är en utmärkt reggaedoftande historia som lika gärna hade kunnat hamna på någon av Helt Offs plattor. Tänk om inleds med ett dragspel som för tankarna till colombiansk cumbia innan Måns Asplund efter drygt tre minuter skickar upp allt i rymden med hjälp av basindränkt raketbränsle från Detroit.

En high 5 & 1 falafel är ingen milstolpe i Timbuktus diskografi. Det är snarare ett mellanalbum på väg till något annat.

Till vad vet jag inte. Men att det även i framtiden lär innehålla de senaste rapporterna från gathörnet vid Bagdad livs är lika självklart som frityrdoften utanför Jalla Jalla Falafel.

Timbuktu
Titel: En high 5 & 1 falafel
Bolag: Juju Records
Betyg: 3 

Publicerat i Sydsvenskan 2008-11-04.

 4/11 2008, 20:47 – Jonas | Recensioner
 Etiketter: Breakmecanix, Chords, DJ Amato, DJ Embee, Dregen, Hiphop, Jason Diakité, Måns Asplund, Möllevången, Svensson, Timbuktu
Du kan lämna feedback eller pinga.