Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Buju Banton, KB, Malmö (konsert)

Orsaken till att Bob Marleys estetiska och spirituella ideal lever vidare än idag – det som många förknippar med reggae, men som i själva verket länge verkat i marginalen även på Jamaica – beror främst på tre artister: Capleton, Sizzla och Buju Banton.

Genom att blanda dancehall från gatan med religiös medvetenhet var trion en bidragande orsak till att rastafari fick en pånyttfödelse i slutet av 90-talet.

Precis som hos föregångare inom soulmusiken var det förmågan att skifta mellan mörka avgrundsvrål och upplyftande sång, lättsam underhållning och medvetet mässande, som utmärkte dem.

När Buju Banton intar KB:s scen är det tydligt att det fortfarande är kontrasterna som är hans storhet.

Till en början är den religiösa Buju Banton osynlig. Istället inleder han med hopp, höga knäuppdragningar och lättsamma kalasstartare. Bland annat 2006 års Me & Oona som låter som om originalsättningen av Beach Boys återförenats på ett utomhusdisco i Kingston iklädda sombreros.

Antivapensången Mr Nine mjuklandar i själfulla Destiny, Hills And Valley och annan jamaicansk gospel från 90-talets storartade albumcombo ’Til Shiloh och Inna Heights. När Buju Banton skakar sin androgyna kropp med blicken fäst i fjärran påminner det om soulpastorn Al Greens gudstjänster.

I Sleepless Nights, en förtvivlad ballad om att bryta upp från ett av tvivel nedsmutsat förhållande, ser det verkligen ut som hela världens synder vilar på hans axlar.

Problemet är att Buju Banton ofta är alldeles för uppe i sina egna dubier och sin egen tro för att man som publik ska känna sig helt delaktig.

Publicerad i Sydsvenskan 2009-06-12.

 12/6 2009, 14:30 – Jonas | Recensioner
 Etiketter: , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: