Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Talib Kweli, Mejeriet, Lund

Konsert. I slutet av 90-talet hade Nkiru – Brooklyns äldsta afroamerikanska bokhandel – sådana problem med ekonomin att de var på väg att tvingas stänga. Så blev aldrig fallet. Istället köptes butiken av Mos Def och Talib Kweli som förvandlade bokhandeln till ett utbildningscenter för afroamerikansk litteratur.

Det är också som lyriker och textförfattare Talib Kweli har gjort störst avtryck. Sådant avtryck att kommersiellt överlägsna kollegor som Jay-Z respektfullt refererar till honom i sina texter. Med en bakgrund på Rawkus, det sena 90-talet mest framgångsrika indiehiphopbolag, ses Talib Kweli av många som en reaktion mot hiphopens förvandling till pop. Själv har han aldrig köpt den bilden av sig själv. Vilket man kan förstå. Det är en förminskning av ett betydligt bredare artisteri som inkluderar samarbeten med kollegor från alla delar av hiphopvärlden.

På ett närmast utsålt Mejeriet i Lund gör han sitt yttersta för att förvandla den förväntade rimstugan till en fest. DJ:n spelar låtar tillägnade födelsedagsbarnen Bob Marley och producentgeniet J Dilla. Lokala rapveteranen J-Ro från Tha Alkaholiks bjuds in för några snapsvisor.

Rappare som lägger mer energi på att skriva rim än på att välja beats får ofta problem när musiken förflyttas till en scen. De språkliga kullerbyttorna är helt enkelt svåra att uppfatta live. Talib Kweli verkar medveten om problemet och löser det genom att blanda eget material med referenser till andra delar av musikhistorien.

Skolgårdsnostalgiska Definition, från hans och Mos Defs Blackstar-projekt, följs upp av Sound of Da Police av rapveteranen KRS One. Radiovänliga Hot Thing inleds med en blinkning till soulesset Eddie Kendricks sängskammarklassiker Intimate Friends. We Got The Beat – electroinfluerad uptemporap som lät som dagens version av Black Eyed Peas redan för fem år sedan – avlöses av Sly & The Family Stones Dance To The Music.

Som konstrast till Kwelis lunkande originalmaterial fungerar det förvånansvärt bra. Men det är främst med variationen inom det egna materialet, mellan själfulla låtar som Get By och Too Late och stenhårda Say Somethin’, som storheten i hans artisteri blir tydligt.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-02-08

 10/2 2010, 17:59 – Jonas | Recensioner
 Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: