Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Robyn, Slagthuset, Malmö

Atlantistältet, Hultsfredsfestivalen 2005. Robin Carlsson har precis släppt sin självbetitlade återlansering Robyn. I ryggen har hon en gigantisk ljusdiodskärm och ett band som klär hennes färgglada poplåtar om olycklig kärlek i minimala electroarrangemang. Då visste hon nog inte själv vad hon kunde förvänta sig men publiken fullkomligt älskade henne och det musikaliska äktenskapet mellan pop och samtida dansmusik.

Allt som hänt sedan dess – Englandsettan With Every Heartbeat, hyllningarna från utländska musikmedier och utnämningen till årets svensk nu senast – har bara varit en bekräftelse på det som redan kunde anas den tidiga sommarkvällen: Robin Carlsson är den enda aktiva svenska artist med potential att bli världsstjärna.

Där är Robyn inte än. Det kan vara bra att påpeka under ett år då svensk media har tävlat om att slänga superlativ efter henne. Men hon har kommit i bit på vägen. Om hon nu vill bli så stor. Det är inte helt självklart i en popvärld där storleken delvis saknar betydelse.

Den största skillnaden mellan Robyn 2010 och Robyn 2005 är låtmaterialet. Åren innan albumtrilogin Body Talk ingick en eller ett par covers ständigt i liverepertoaren. Även om det var charmigt går det inte att bortse från att den främsta orsaken var att det saknades färskt låtmaterial. Det har hon nu. Och på Slagthusets scen har hon möjlighet att utelämna de flesta låtarna från tiden innan pånyttfödelsen.

Det är smart. De senaste skivornas elektroniska pop känns figursydd för att utan problem kunna anpassas till den intensivt blinkande och fysiska liveshow hon numera frontar. Det är musik med stora gester, knutna nävar och pumpande hjärtan som träffsäkert fångar alla de dramatiska känslosvängningar som utspelar sig på dansgolv och klubbar under en natt.

Tyvärr försvinner vissa av nyanserna i musiken på grund den usla akustiken i Slagthusets tegelbyggnader. Men det kompenseras av en fängslande närvaro och Vogue-influerade dansnummer som hämtade ur en barnförbjuden Madonna-video från tidigt 90-tal.

Det finns en självklar pondus i allt Robyn gör som övertygar. När hon som avslutningsspår låter en tolkning av Abbas Dancing Queen övergå i en sparsmakat arrangerad version av genombrottsingeln Show Me Love känns det som hon fångar hela den svenska danspophistorien i ett ögonblick.

Publicerad i Sydsvenskan 2010-12-19

 4/1 2011, 8:55 – Jonas | Recensioner
 Etiketter: , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: