Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Mac Miller + Mohammed Ali, Vega, Köpenhamn 2011-09-14

Mer olika artister än eftertänksamma svenska hiphopduon Mohammed Ali och amerikanska partyrapparen Mac Miller är svåra att hitta. En sak förenar dem dock. Båda fick något av ett genombrott utan att ha ett officiellt debutalbum i ryggen.

När Mohammed Ali gav ut ”Vi” i våras hade de redan uppmärksammats för gratisalbumet/mixtapet ”Processen” från 2009. 19-åriga Mac Millers debut ”Blue Slide Park” släpps senare i höst. Men hans låtar från de senaste årens gratissläpp har redan spelats mer än 130 miljoner gånger på Youtube. Det motsvarar nästan lika många visningar som samtliga singlar från Kanye West senaste soloplatta.

Få hiphopstäder brukar visa lika mycket kärlek som Köpenhamn. Trots förutsättningarna har Mohammed Ali svårt att göra avtryck. Även om de flörtar med välkända beats från Kanye West och gamla 90-talsklassiker har publiken svårt att ta till sig låtarna.

Som liveakt har Mohammed Ali vuxit. De visar en helt annan pondus och självförtroende idag jämfört med när jag första gången såg dem 2009. Tyvärr verkar ointresset för varandras hiphopscener vara ömsesidigt i Danmark och Sverige.

Mac Miller är född så sent som 1992 och kommer precis som skivbolagskollegan Wiz Khalifa från Pittsburgh. Trots det bär hans Nike-skor tydliga spår av den hiphop- och skateboardscen som blomstrade i New York innan han lämnade dagis. DJ Moneys blixtsnabba mix mellan gammal A Tribe Called Quest, Tyler, the Creators ”Yonkers” från i år och en Leo Fitzpatrick-monolog samplad ur Larry Clarks smutsiga skatedrama ”Kids” som inleder konserten sammanfattar sammanhanget rätt bra.

Mac Millers anspråkslösa och lätt aningslösa partyrap om ”girls, weed and alcohol” har även paralleller till Beastie Boys genombrottsalbum ”Licence To Ill” från 1986. Inte så mycket musikaliskt som i attityd och utryck. Det finns hela tiden ett punkelement i framträdandet som påminner om en hedonistisk studentfest timmen innan allt spårar ur fullständigt.

På Vega går det aldrig längre än att ett par entusiastiska fans framför mig bildar en så kallad mosh pit (frivilligt läktarvåld med rötter inom hårda metal- och hardcore-kretsar) på ”Frick Park Market”.

Som rappare är Mac Miller är inte märkvärdig men han har heller inget att be om ursäkt för. I familjehyllningarna ”I’ll Be There” och ”Poppy” visar han att det även finns substans under festfasaden.

Utmärkande för Millers artisteri är att han redan har fler stora låtar och hits än många av sina mer etablerade kollegor.

”I’m only 19 but I got skillz though/…/You been rapping 25 years and you still broke?” frågar han retoriskt på ”She Said”.

Med föräldrar som jobbar som arkitekt respektive fotograf har Mac Miller troligen inte behövt oroa sig för att vara fattig. Men om den framgångsvind han beskriver i kvällens avslutande hitsingeln ”Donald Trump” håller i sig återstår att se.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-09-16

 19/9 2011, 10:23 – Jonas | Recensioner
 Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: