Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Digitalism, Inkonst, 2011-10-21

I samband med extranumren projiceras en film från en bergochdalbana på de vita hjärtformade dukarna längst bak på scen. Åkattraktionen sammanfattar den tyska duon Digitalism bra. Även om deras dansmusikdopade pop går på räls och vi hört fusionen åtskilliga gånger förut är det omöjligt att bortse från att det fortfarande är rätt kul.

Digitalism tillhör en av alla dessa Daft Punk-imitatörer som i mitten av 00-talet bestämde sig för att göra house med rockattityd och kalla det electro. Ett halvt decennium senare fortsätter de på samma spår med en närmast arrogant ignorans för vad som sker i övriga musikvärlden. På skiva är det outhärdligt. Live fungerar det häpnadsväckande bra.

Den nedbantade visuella inramningen av filmer och lysdioder är smakfull och liveelementen uppenbara när duon, för kvällen förstärkt av en trummis, manipulerar och förvrider låtar, ljud och tempo i realtid.

Popbyggena som på gruppens två fullängdsalbum skymts av förlegade electroproduktioner skiner mycket starkare tillsammans med deltidssångaren Jens Moelles poser.

Någon beskrev Digitalism som dansmusik att ”rocka” till. På scen finns det anledning att vända på perspektiven. Det är pop som går utmärkt att dansa till, även för dem med högre krav på dans än att hoppa upp och ner på stället med ett pekfinger i luften.

Framförallt är Digitalism något så ovanligt som en dansmusikinfluerad akt vars material och uttryck effektivt växer när musiken framförs live på en scen.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-10-22

 3/11 2011, 18:00 – Jonas | Recensioner
 Etiketter: , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: