30-åriga Malisångerskan Fatoumata Diawara var en av fjorårets mest uppmärksammade afrikanska debutanter i väst. Albumet ”Fatou” lovordades av kritiker från internationella mediadrakar som brittiska The Guardian, internetbaserade indiemegafonen Pitchfork och samtliga stora svenska morgontidningar.

Det är förståeligt. Den numera Parisbaserade Diawaras musik är en väldigt lättsmällt och sympatisk blandning av västafrikanska musiktraditioner, akustisk singer/songwriter och pop med uppenbar crossoverpotential.

Därför det lite synd att genomsnittsåldern hos publiken på Dunkers kulturhus i Helsingborg ser ut att vara närmare 60 år. Missförstå mig inte. Det är absolut ingen dålig publik. Men musiken är så tillmötesgående och bra att den förtjänar att höras av många fler än kulturintresserade i medelåldern.

Fatoumata Diawara gör entré i kort svart bomullsklänning, gulröd turban och stora runda röda örhängen dinglandes längs kinderna. I sitt sällskap har hon ett fyramannaband på bas, trummor, sologitarr och diverse slagverksskallror.

På scen växer Diawaras musik både på bredden och på längden. Ljudbilderna blir fylligare och vad som på skiva är över på drygt 40 minuter dras ut till mer än den dubbla speltiden.

Jämfört med andra populära Maliartister som Toumani Diabaté och Bassekou Kouyaté är Fatoumata Diawaras låtar stöpta i en mer traditionell västerländsk popform. Live framkommer musikens västafrikanska rötter med större tydlighet.

”Sonkolon” drivs fram av det monotona och lätt transframkallande gitarrspel som utmärker uråldrig västafrikansk blues. Den närmast afrobeatinfluerade gitarrytmen i ”Kele” förstärks ytterligare med gälla stridsrop och hårda nackrullningar som hade imponerat på amerikanska barnstjärnan Willow ”Whip My Hair” Smith.

Det är lätt att ryckas med i de mest frenetiska dansnumren. Men det är de lågmälda passagerna då vi lämnas ensamma med Fatoumata Diawaras trollbindande stämma som lämnar störst av avtryck.

När hon sjunger den delvis omarrangerade förstasingeln ”Kanou” acapella är konserthuset så tyst att jag kan höra mitt eget anteckningsblock prassla.

Publicerat i Sydsvenskan 2012-02-10

 27/2 2012, 12:04 – Jonas | Recensioner

Du kan lämna feedback eller pinga.