Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Bruce Springsteen & the E Street Band, Roskilde, 120707

Det har knappt gått en halvtimme när Bruce Springsteen stegar fram till mikrofonen och frågar Roskildepubliken vem som är i huset. När han vrålar ut över publikhavet påminner han om en baptistpastor från den amerikanska södern, vilket kan bero på att han precis har avverkat ”My City of Ruins”, en gospel från senaste skivan ”Wrecking Ball”, som delvis bygger på The Impressions soulklassiker ”People Get Ready”**.

Hela Roskilde är i huset den här sommarkvällen. Till och med hiphopgruppen The Roots som uppträtt tidigare under dagen och bjuds in på scenen som förstärkning på ”The E Street Shuffle”.

När det blev klart att Roskildefestivalen bokat Bruce Springsteen var reaktionerna blandade. Festivalen själva beskrev naturligtvis bokningen som en milstolpe. Andra menade att det var både fegt och dumdristigt och ett långsiktigt hot mot festivalens bredd att lägga 13 miljoner kronor, 30 procent av hela bokningsbudgeten, på en rockkoloss som faktiskt spelar i regionen med jämna mellanrum.

En timme innan avsatt tid är fältet framför Orange-scenen fullt med människor. Luggslitna och leriga besökare som varit här sedan i början av veckan blandas med nytillkomna äldre gäster.

Samtidigt som de regnvarningar som tidigare hängt i luften skingras och kvällssolen tittar fram kliver Bruce Springsteen in på Roskildes största scen och räknar in takten till ”No Surrender”. Folkfesten kommer inte direkt av sig när han fortsätter med ”Badlands”, ”Two Hearts” och bokstavligen försöker veva igång publiken med några cirkulära handledsrörelser.

Om många av Springsteens gamla låtar är berättelser om att bryta sig loss från vardagens ekorrhjul handlar mycket av det senaste albumet ”Wrecking Ball” om den frustration och vrede som följer när hjulet lossnar från navet och rullar iväg utom vår kontroll. Det är en skiva som tydligt har präglats av en upprördhet över de senaste årens recession, finanskris och arbetslöshet i världen.

”We Take Care of Our Own” skulle förmodligen kunna hamna i någon smaklös patriotisk presidentkampanj men är precis som ”Born In the USA” ett enda långt kritiskt inlägg mot Amerika.

Titelspåret och irländska folkflörten ”Death to My Hometown” är slagdängor som skulle kunna vara skrivna under en Wall Street-ockupation.

Om Bruce Springsteens engagemang, oavsett om det är politiskt eller bara som entusiastisk toastmaster på en rockfestival i Danmark, inte är ärligt spelar han rollen fruktansvärt övertygande.

Just nu kan jag faktiskt inte komma på att jag sett någon som övertygat mer på en scen.

Publicerat i Sydsvenskan 2012-07-08

** I inledningen av “My City of Ruins” lät det verkligen som om E Street Band körde några takter av “People Get Ready” vilket förvirrade mig i deadlinestressen. För det är naturligtvis inte “My City of Ruins” som plankar The Impressions soulklassiker utan “Land of Hope and Dreams” från samma skiva. En låt som de också körde fast längre fram i spelningen.

 10/8 2012, 17:10 – Jonas | Recensioner
 Etiketter: , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: