Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Nicki Minaj, Falconer Salen, 120612

Inom de flesta genrer anses det finare att nå de redan insatta än att älskas av en naiv tonårspublik utan vare sig musikaliska eller levnadsmässiga preferenser.

Det är ren idioti. För vilka är lättast att nå ut till om du faktiskt har något viktigt att säga? Exempelvis att du som ung tjej, varken ska räta dig i ledet eller ta någon skit? Vilka ska du vända dig till om du verkligen vill påverka en kommande generation? Unga kvinnor eller tvångsrakade pösiga Wu-Tangmän på 35 jordsnurr?

Vilken målgrupp den amerikanska rapparen Nicki Minaj numera vänder sig till blir uppenbart när ”I’m Your Leader” överröstas av det omisskännliga flyglarmet från kvinnliga fans i yngre tonåren. I sin blonda peruk och rosa paljettbeströdda hotpants påminner hon om en osannolik kloning av Lil Wayne, Lady Gaga och Grynet.

Nicki Minaj är en skicklig och karismatisk rappare. Hon har en förmåga att enkelt skifta tonfall och gestalta olika roller och berättarjag i sina texter. Hon tar sig utan problem från minimalistisk sydstatsrap till ghettotechig strippklubbsdisco, från radiovänliga kärleksballader till att sjunga simpla arenahouseanthems med imponerande röstresurser.

Men. Det är lätt att missa då allt döljs bakom åtskilliga lager av sockersöt yta och tekniskt skickliga automateldsvador varvas med lyriska bagateller.

I slutändan är dock liknande kritik helt ovidkommande. För om Minaj låtit sina uppenbara färdigheter styra missionen hade hon med största sannolikhet inte nått ut till dem som verkligen har en förmåga att göra skillnad i framtiden.

Publicerad i Sydsvenskan 2012-06-13

 10/8 2012, 16:26 – Jonas | Recensioner
 Etiketter: , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: