Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Roskilde, fredag-lördag, 120706-120707

En av de mest spännande sakerna med musik är att historien aldrig är konstant utan gång på gång måste skrivas om. Det kommer hela tiden nya upptäckter, artister och genrer som placeras i ett nytt ljus och sammanhang och därmed tvingar oss att omvärdera det vi tidigare visste.

Sångaren och gitarristen Boubacar Traoré var länge en bortglömd hemlighet i hemlandet Mali. När han i slutet av 80-talet lämnade Västafrika och flyttade till Frankrike för att jobba som byggnadsarbetare var han närmare 50 år och hade mer eller mindre gett upp sin musikkarriär. Men ödet ville annorlunda. 1990 återupptäcktes han av ett brittiskt skivbolag som gav ut en skiva med Traorés förtrollande akustiska afroblues. Sedan dess har han tillhört en av de främsta tolkarna av Malis uråldriga musiktradition.

Traoré är en sångare du aldrig glömmer om du en gång hört honom sjunga. Det räcker att han öppnar munnen för att man ska förstummas.

Traorés tidiga skivor är sparsmakat arrangerade. På Paviljongens scen har han sällskap av en slagverkare och en munspelare. Tillsammans målar de upp ett kvistigare ljudlandskap än det som kunde höras på förra årets album ”Mali Denhou”. Avslutande ”Minuit” förstärks med smakfull intensitet och skapar osannolik men charmig allsångfusion av västafrikansk musikhistoria europeiska fotbollskörer.

Den colombianska cumbian är en annan musikyttring som upplevt en renässans. Innan Celso Piña kliver upp på Cosmopolscenen vajar en mexikansk och en colombiansk flagga i publiken. Sångaren och dragspelaren kommer från Mexico men musiken är av definitivt av colombianskt snitt.

Inom cumbia har dragspelet en liknande funktion som blåset i afroamerikansk soul och funk. Det används både som melodiinstrument och för att skapa tyngd och spänst.

I sin mustasch randiga skjorta ser Celso Piña ut som en civilklädd svenskt dansbandssångare. För latinamerikaner hade cumbia länge samma kulturella kredd (och folkliga genomslag) som just dansbandsmusik har i Sverige. Men de senaste åren har genren adopterats av en ny generation lyssnare som omfamnat och förnyat de lättillgängliga rullande rytmerna.

Det är lika bra vi talar klarspråk. Cumbia är extremt simpel bruksmusik, endast skapad för att roa och underhålla. Men med enkelheten följer också en anspråkslöshet som är svår att värja sig mot. Man blir så förblindad att till och med ett löjligt rytminstrument som gurka låter fantastiskt i sammanhanget.

Celso Piña blandar eget material med för genren välkända covers. När bandet avslutar med egen tolkning av überklassikern ”Cumbia Cienaguera” står ingen still i Cosmopoltältet.

En av de grupper som med stor finess förenat musiken från sina föräldrars skivsamlingar med samtida urbana musikgenrer är colombianska Bomba Estéreo. Kvartetten blandar traditionell cumbia med hiphop, dubreggae, elektronisk dansmusik och afrotropiska rytmer från norra Sydamerika och Karibien.

Rapparen och sångerskan Liliana Saumet är en självklar frontperson och uppviglare till fest. Under Bomba Estéreos drygt en timme långa spelning manövrerar hon säkert publiken kors och tvärs över det karibiska havet. Från inledningen i dubinfluerad cumbia till blixtsnabba smattrande karnelvalrytmer och vidare till en snygg tropisk bastolkning av Technotronics 80-talsklassiker ”Pump Up the Jam”, för att slutligen kasta ankar i trancekryddad colombiansk solstingshouse.

Med sin entusiasm och energi lyckas gruppen få marginaliserade men lättillgängliga genrer att verka förenande för den splittrade festivalpubliken på Roskilde.

De musikaliska korsbefruktningarna blir sällan tydligare än i Owiny Sigoma Band som spelar i Cosmopol på lördagseftermiddagen. Gruppen har sin bas i London och består av en blandning av brittiska musiker och kollegor från Nairobi i Kenya. Bandet blandar rock och pop med lokala afrikanska musiktraditioner. Vissa stunder befinner de sig nära den nyfikna musikblandning som Vampire Weekend gjort succé med. Andra gånger drar deras hypnotiska låtar mot afrobeat, kraut och psychedelisk rock.

Separerade är de olika ingredienserna inte jättespännande men i mötena mellan musikerna skapas något eget. Även om Owiny Sigoma Band inte lär skriva om historien bidrar de med en bro till en Kenyansk musiktradition som lär vara outforskad av fler än mig.

Publicerad i Sydsvenskan 2012-07-08

 10/8 2012, 17:00 – Jonas | Recensioner
 Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: