Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Santigold, Roskilde, 120708

Det finns ett mobilfilmsklipp på Youtube som börjar med att ensam en kille i shorts och bar överkropp dansar entusiastiskt i vad som ser ut att vara en sommargrön slalombacke. Det är uppenbart att han befinner sig framför en festvialscen för i bakgrunden hörs livemusik.

Efter någon sekund får han sällskap av en annan snubbe. Sedan kommer en till. Ett par tjejer gör dem sällskap. Ytterligare folk kommer springande. Till slut fullkomligt väller det in hundratals människor från alla håll och kanter för att bilda en myllrande festivaldansstack av sprattlande lemmar (sök: ”guy starts dance party”).

Musiken som spelas utanför bild är Santigolds ”Unstoppable”. Det räcker med att bevittna ”Go!” som inleder Brooklyn-sångerskans framträdande på Roskildes Arena-scen på söndagskvällen för att förstå att musiken kan ge upphov till sådana känslor. Hennes låtar och produktioner är som gjorda för att växa på en livescen.

I den musikaliska backspegeln skiner det förgångna ibland starkare än vad det gjorde i realtid. Åtminstone för dem som är för unga för att själva ha upplevt en era eller ett skeende på plats.

Santigolds musik är starkt förankrad i ett New Yorkanskt 80-tal där disco, punk, hiphop, reggae och rock förenades på samma scener. Klubbar där The Clash, Blondie, Big Youth och Patrick Adams skrålade tillsammans med Malcolm McLaren, och Keith Harring och Funky 4 +1 var lika självklara gäster.

Som scenpersonlighet är Santi White förvånansvärt återhållsam. Hon verkar väl medveten om det själv för hon har sett till att omge sig av två skickiga dansare som inplanterar steg och rörelser från dancehall i en koreografi som löper genom hela framträdandet.

Hela den genomarbetade showen genomsyras av en professionellitet och hög ambition både musikaliskt och i själva framträdandet. Bland annat hinner Santi White med tre kompletta klädbyten. På en 60 minuter lång festivalspelning.

Ett modernt mätverktyg för en artists storhet är hur ofta hens musik inplanteras i andra artisters repertoar. Jay-Zs Kanye Wests-producerade ”Brooklyn Go Hard” och Major Lazers ”Hold the Line” hade inte varit de samma utan Santigold stilfulla inhopp. ”Get It Up” har blivit en sådan signaturmelodi för svensk-malawiska The Very Best och Esau Mwamwaya att jag nästan hade glömt bort hur bra Santigolds original låter.

Inför ”Creator” uppmanar Santigold publiken att komma upp på scenen. En tjej klättrar upp. Efter en sekund får hon sällskap av ytterligare en väninna. Sedan kommer en till. Ett par killar gör dem sällskap. Till slut fullkomligt väller det upp folk från alla håll och kanter och bildar en entusiastiskt hoppande danskör på scen.

Det är ett av de mest minnesvärda ögonblicken på årets Roskilde-festival och en vacker avrundning.

Det lär dyka upp i ett skakigt filmsklipp på Internet inom kort.

Publicerat i Sydsvenskan 2012-07-09

 10/8 2012, 17:23 – Jonas | Recensioner
 Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: