Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Stephen Marley, KB, 120629

Västerländska musikfans, i synnerhet de som är uppvuxna under 60-talet, har en förmåga att överskatta sina egna idolers betydelse globalt. Beatles, Rolling Stones, Bob Dylan och Elvis Presley har gjort enorma avtryck i USA och Europa men i andra världsdelar har de aldrig fått samma genomslag och nått ut lika brett som Michael Jackson och framförallt: Bob Marley.

Det finns förmodligen ingen artist med en lika brokig publik som Bob Marley, vilket säger en hel del om hans förmåga att nå bortom geografiska, kulturella och sociala avgränsningar. Framför Kulturbolagets scen trängs också allt ifrån tonårskillar och bleka rastafaris i turban till punkare, kulturtanter på sextio plus och Svenne Banan som tycker reggae hör sommaren till.

Stephen Marley är Bob Marleys näst äldsta son och det näst mest populära artisten i Marley-klanen idag efter minstingen Damian ”Jr Gong” Marley. Även om den fyrtioåriga låtskrivaren, producenten och sångaren är ett välrespekterat och framgångsrikt namn på reggaescenen är det tveksamt om han ens hade lockat en fjärdedel så stor publik till Kulturbolaget om hans efternamn varit ett annat. Namnet och varumärket Marley har en fullständigt unik position i popvärlden.

Till skillnad från många andra barn till stora artister har Bob Marleys avkommor, han har 11 barn med 7 olika kvinnor, accepterat sitt artistiska öde och aldrig försökt framstå som oberoende. Medvetna om det omöjliga i att undslippa sitt arv låter de istället det egna artisteriet bli en personlig vidareutveckling av den musikaliska, politiska och andliga mission som fadern startade.

Stephen Marley inleder förvisso med Bob Marleys rocklinfluerade ”Reggae On Broadway” från 1972 men därefter koncentrerar han sig i huvudsak på sina egna låtar, som definitivt är tillräckligt starka för att skina för sig själva.

Singeln ”Chase Dem” samt ”Break Us Apart” och ”No Cigarette Smoking (In My Room)” från senaste albumet är liksom mycket av låtmaterialet trogen det reggaesound som Bob Marley introducerade för världen i slutet av 70-talet.

Lite väl troget emellanåt. För även om det åtta man starka kompbandet, ett av de starkare jag hört i reggaesammanhang, inte har några problem att skapa variation i både Stephen Marleys egna låtar och faderns välkända hits vaggas vi lätt in i en behaglig lunk som till slut riskerar att bli sövande.

Störst intryck gör Stephen Marley faktiskt när han frångår den traditionella rootsreggaen och närmar sig dancehall och modern global pop. Framförallt i duetten ”Who Will Cast the First Stone” – en makalös, ännu outgiven, närmast folrockinfluerad ballad tillsammans med den australiensiska sångerskan Jasmin Karma som Wyclef Jean hade kapat sin högra hand för att ha skrivit.

Publicerad i Sydsvenskan 2012-07-01

 10/8 2012, 16:41 – Jonas | Recensioner
 Etiketter: , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: