Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Shangaan Electro, Malmö sommarscen, 2012-08-09

För ett par år sedan var Shangaan Electro mer eller mindre okända utanför byn Malamulele i provinsen Limpopo, nio mil norr om Sydafrikas största stad Johannesburg. Men tack vare det nyfikna brittiska skivbolaget Honest Jon har den lokala musikstilen spridit sig ända till Pildammsparken i Malmö.

När Honest Jon 2010 släppte samlingen ”Shangaan Electro – New Wave Dance Music From South Africa” omfamnades den av allt från rabiata techno- och houseskallar till nyfikna popnördar.

Shangaan Electro är en kombination av folkslaget Shangaans traditionella musik och electro. Musikaliskt går det att höra paralleller mellan de lågbudgetproducerade marimbarytmerna och tidig house och techno. Gör-det-själv-estetiken har attraherat traditionalister som har svårt att tilltalas av de svulstiga arenaproduktioner som dominerar dagens kommersiella dansmusikscen.

Framträdandet på Malmö Sommarscen är ett samarbete med lokala technoskivbolaget och klubben Kontra-musik.

Pionjären inom Shangaan Electro heter Richard ”Nozinja” Mthethwa. Bakom skivspelarna ser han lite ut som en övergödd ballerina i sina rosa byxor, vingar av påskfjädrar, linne, respektingivande kagge och höftmanschett

Han delar scenen med fyra dansare och sångare, två kvinnor och två män. Kvinnorna bär också stora höftmanschetter som kjolar. I sina färgglada clownperuker och orangea fångoveraller med instoppade kuddar på magen och rumpan påminner männen om gycklare.

Klädseln förstärker effektivt dansrörelserna. Precis som europeisk Jumpstyle och amerikansk Footwork/Juke (sök filmklipp på Youtube) är Shangaan Electro lika mycket en musik- som en danskultur.

De gemensamma nämnarna är den stora fokuseringen på benrörelser samt musikens extremt höga tempo. Rytmerna smattrar i över 180 fyrafjärdedelstakter i minuten vilket kan jämföras med house- och technomusikens måttliga 120-130 BPM, beats per minute.

– Shangaan Electro handlar enbart om fart, säger Nozinja och upprepar gång på gång att målet för kvällen är 189 BPM.

– One. Eight. Nine!

Den målsättningen lyckas de med. Men även om det är charmigt och unik leder bristen på variation, både musikaliskt och i själva framträdandet, till slut till att det blir en aning enformigt.

Publicerad i Sydsvenskan 2012-08-11

 28/8 2012, 10:56 – Jonas | Recensioner
 Etiketter: , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: