Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Big Sean, Babel 2013-03-08

I USA är den Kanye West-välsignade Detroitrapparen Big Sean på god väg upp i förstadivisionen. De senaste åren har han samarbetat med megastjärnor som Justin Bieber, Nicki Minaj och Chris Brown.

I Sverige har han ännu inte nått en lika bred publik.

Den som letar efter en recension av hans storbolagsdebut från sommaren 2011 lär bara hitta en sågning i Nöjesguiden. Därför förvånas jag inte av att Babel, trots finfrämmande inte är slutsålt och har tvingats sänka åldersgränsen till tretton år för att fylla lokalen.

På papperet är det möjligen en smula orättvist. När jag sammanställer en Spotify-lista med några av de hits som Big Sean medverkat på det senaste året överraskas jag av antalet, kvalitén och av att finna hans namn bredvid de artister som jag tidigare förknippat låtarna med. Jag tror inte jag är ensam. Till skillnad från rapkatalysatorer och energiinjektioner som Busta Rhymes, Jay-Z och Nicki Minaj lämnar Big Seans gästverser så otydliga avtryck att det är svårt att förstå hur han hamnat där från början.

Entrén till knallskottet ”I Don’t Like”, en hatlista med tjallare och andra i kriminella kretsar livsfarliga svikare i topp, är effektfull.

Att det inte är Big Sean utan hårdbarkade bråkstaken Chief Keef från grannstaden Chicago som ligger bakom den är talande.

Nu saknar inte Stor-Sean egna låtar. Men mellan klubbsläggor som senaste singeln ”Guap” och framgångsdrömmen ”24 Carats of Gold” vattnar han publiken med puckad spring break-hiphop om röka och kröka utan större finess.

Det är verkligen inget fel med verklighetsflyktig och dekadent partyrap men den som föredrar att störta spikrakt in i kaklet bör göra det till någon mindre tillrättalagd och strömlinjeformad musik än en radiovänlig Chris Brown-duett. ”My Last” är så sömnig att jag misstänker att r&b-världens praktarsel helst hade velat placera ett knock out-piller i någons drink.

Big Sean inleder kvällen i svarta jeans, bevingade basketkängor och en lång T-shirt som sticker ut som en kjol under en ljusblå huvtröja.

Ganska snart har han avlägsnat plagg efter plagg för att slutligen flexa en senig överkropp med potential att konkurrera med Wiz Khalifas androgyna torso.

Det är ett tydligt exempel på hur de manliga kroppsidealen inom hiphop förändrats sedan 50 Cents svullna muskler syntes på omslagen till 00-talets rapmagasin.

Miljonsäljande reggaesamplingen ”Mercy” förstärks med ett rått house-beat och accelereras elegant in Nicki Minaj-samarbetet ”Dance (Ass)”, en effektiv dansgolvsgranat som oblygt hyllar (eller plankar) ghettotech-stjärnan DJ Assaults strippklubbsklassiker ”Ass ’N’ Titties”. Big Sean hetsar publiken till att bli bäng och låter så övertygande att det för stunden känns som ett lika klokt som livsavgörande beslut. När Nicki Minajs röst uppmanar publiken att googla hennes bakdel har Big Sean fått sådan feeling att han crawlar längs scenen.

Det är aldrig någon tvekan om att det är låtarna som Big Sean spelar andra, tredje och fjärdefiol på som är de starkaste. Exempelvis Meek Mills eldkastare ”Burn” från i höstas.

Big Sean verkar ha insett det själv. I finalnumret ”Clique” visar han prov på bra självinsikt när han rusar av scenen innan han riskerar att bli söndertrasad av Jay-Zs rimsalvor.

Publicerad i Sydsvenskan 2013-03-10

 11/3 2013, 10:01 – Jonas | Recensioner
 Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: