Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Lil Wayne, Tap1, Köpenhamn, 131027

För ett par år sedan slog New Orleans-rapparen Lil Wayne Elvis Presleys rekord över flest antal låtar på den amerikanska Billboards singellistan. Att just Lil Wayne tog kungens plats i rekordboken var ingen skräll. Den före detta barnstjärnan var en av de första rapparna som i kriget om uppmärksamhet såg till att vara så produktiv att rampljusets käglor aldrig fick möjlighet att svepa vidare till någon annan.

Lil Wayne surrealistiskt skruvade ordlekar funkade länge. Men för ett par år sedan kom indikationer på att hans kreativa energidepå var på väg ta slut och att han precis som många framgångsrika idrottsstjärnor hade svårt att hitta motivationen. Han hade redan vunnit allt. Utom den stora poppublikens hjärta. För att nå dit behövde han pånyttfödas som rockstjärna.

Även om albumet “Rebirth” från 2010 var en omväg som påminde om basketlegenden Michael Jordans försök att sadla om till baseball är det ändå som en av världens största popstjärnor Lil Wayne kommer till Köpenhamn 2013. Uppbackad av ett rockband och en dj, inramad av ramper och några inhyrda skateboardproffs, rusar Lil Wayne mellan de emotionella popballader och den lättuggade sydstatshiphop som utgör stommen i hans säregna framgångsrecept.

Efter att ha presenterat sig med sina inledande rader av påläggskalven Drakes “I’m Goin In” landar Lil Wayne i en handfull låtar från egna “Tha Carter IV” från 2011. “Drop the World” från “Rebirth” dekoreras med poserande rockriff. Så klart. Febrigt funkiga 2 Chainz-samarbetet “Rich As Fuck” från i våras återställer ordningen tillfälligt innan skämskudden “How To Love”.Många tycks se en förlåtande charm i att män som uppenbart inte kan sjunga skrålar om kärlek. Jag gör det inte.

Fokusen är på de senaste albumen men Lil Wayne är tillräckligt givmild (och beräknande) för att väva in äldre hits och färskare sidoprojekt som Juicy Js hitsingel “Bandz A Make Her Dance” från förra året. Som energiinjektion fyller de sin funktion.

Mot slutet gör mentorn och fadersgestalten Birdman ett gästspel tillsammans med Rich Gang-kollegan Mack Maine på “Tapout”. Att se tre vuxna män framföra en hyllningssång till en vagina i mångmiljonklassen för en tonårspublik är bisarrt men också talande för Lil Waynes artisteri och hans lika osannolika som självklara del av pophistorien.

Publicerat i Sydsvenskan 28 oktober 2013.

 29/10 2013, 8:24 – Jonas | Recensioner
 Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: