Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

J. Cole, Köpenhamn, 131110

När hiphop tog över rockmusikens roll som ungdomens soundtrack uppstod ett glapp på scenerna. Många rappare var inte redo att leverera på samma nivå som deras musik. Musiken befann sig i toppen av listorna men spelningarna var kvar på fritidsgården. Det är först nu som utvecklingen verkar ha kommit i kapp.

För drygt två år sedan när J. Cole besökte Lille Vega hade North Carolina-rapparen ännu inte släppt sitt debutalbum. Men låtmaterialet från en handfull gratisalbum räckte för att imponera. Den här gången fyller hans publik Store Vega. Karriärmässigt har J. Cole växlat matchställ från amatör- till proffsligan. Så även hans framträdande.

2011 bestod hans sättning av en dj och ett par syntar. Nu backas han upp av ett fullt band som skapar starkare kontraster i de tjocka ljudmattorna och utnyttjar möjligheten till att bre ut låtmaterialet utanför de begränsade ramar som en dj behöver förhålla sig till på scen.

Trots att ljudbilden bitvis är kvävande överröstar den aldrig J. Cole. Som rappare har han en unik pondus och karisma även när han staplar nonsens i inställsamma sängkammarinviten ”Work Out”. Den enda som kan fånga publiken med en röst och en mikrofon på samma sätt är Jay Z och Coles stora förebild Nas.

Dramaturgin är väl avvägd och växlar i intensitet. Stundtals framstår J. Cole övertänd. Det han vinner i kraft förlorar han i precision. Även om uppbyggnaden till finalen kommer av sig när han slarvar bort texten till hejaklacksramsan ”Who Dat” påverkar det inte helhetsintrycket.

Första gången J. Cole gästade byen avslutade han med Jay Z-samarbetet ”A Star Is Born”. Två år senare lever han upp till alla förväntningar och lyckas till skillnad från tidigare hiphopgenerationer övertyga mer live än på skiva.

Publicerad i Sydsvenskan 12 november 2013.

 16/11 2013, 12:53 – Jonas | Recensioner
 Etiketter: , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: